Thore Skogman: Jag minns mitt sista samtal med Britt – det ger tröst!

Musiken är Thores viktigaste källa till energi. Efter hustrun Britts död är det vid pianot han skingrar tankarna en stund och hämtar kraft trots sorgen.

Familjen har alltid varit Thores fasta punkt. Tillsammans med hustrun Britt samt dottern Maria och hennes familj har han både rest och upplevt många goda stunder på hemmaplan. På bilden finns även Marias sambo Tomas Brånedahl och deras dotter Celicia med.

– Jag är så glad att den här boken blev verklighet, säger Thore Skogman och sträcker fram ett exemplar av “Ord och många visor”.

Den kom ut i mars i år och här finns långt mer djup än det glättiga omslaget antyder. Visst, här finns slagdängor som “Ändan därbak” och “Pop opp i topp”. Men här finns också finstämda “Vindarna vänder” som handlar om livets oberäkneligheter och hur ljus kan bli mörker från en sekund till en annan. Thore säger att han vill ha texter som betyder någonting.

– Jag är ju inte bara den där lustigkurren, utan här finns det många tankar, säger Thore och knackar sig på pannan.

Att öppna boken är lite som att sitta i en syrénberså och dela funderingar och tankar med en god vän. Här finns många av Thores innersta tankar, nästan utvikta som privata dagbokanteckningar med många frågetecken. Det känns intimt att läsa när han funderar över döden, andligheten och livet som ett lotteri. Han utmanar sig själv, men han utmanar också läsaren när han till exempel beskriver hur han hanterade den djupa sorgen efter sin far.

– Förbered dig, uppmanar han. Förbered dig på att det värsta kan hända även dig så står du bättre rustad för framtiden.

Han tänker ofta tillbaka på det varit och känner sig nöjd med livet trots att han åter drabbades av svår sorg för mindre än ett år sedan. Själv tycker han inte om ordet sorg utan föredrar att prata om saknad. Saknaden kan man hantera på ett annat sätt och ur saknaden kan det så småningom växa fram ett leende inför de minnen man bär, menar han,

– Man saknar ju inte någon mer för att man klär sig i svart och bara spelar i moll.

Många tårar

Själv saknar han sin hustru Britt intensivt och levande. Efter ett helt liv tillsammans gick hon bort våren 2006 efter en tids sjukdom. Det känns svårt och ibland nästan outhärdligt.

Vid festliga tillfällen ville Thore naturligtvis fira med sin Britt.

– Britt är den sista jag tänker på innan jag somnar och den första jag tänker på när jag slår upp ögonen. Det blir många tårar, men det är väl så det ska vara när man levt tillsammans och haft det bra. Om jag inte vore ledsen så skulle det ju vara något fel, säger Thore som inte försöker att stänga av tankarna. Det skulle ändå inte gå och mitt i saknaden är de goda minnena en fin tröst. Speciellt gläds han åt det sista samtalet som han och Britt hade på sjukhuset.

– Hon sa till mig att hon var väldigt nöjd med sitt liv och med vårt liv tillsammans och jag fick berätta för henne att jag också var det. Det kändes väldigt fint och det är ett minne som jag alltid bär med mig, säger Thore, som ofta använder musiken för att skingra tankarna en stund. Den är hans livlina.

– Inspirationen kan komma när som helst. Ibland får jag en strof i huvudet när jag sätter mig vid pianot eller när jag ligger i sängen. Då kan jag känna mig riktigt glad, säger Thore som varit otroligt produktiv under sina år som artist. 1 200 låtar, registrerade hos STIM, har det blivit och fortfarande finns det refränger och verser som bara väntar på att formuleras färdigt och ges ut.

“Jag har så svårt för människor som sätter näsan i vädret”, sjunger plötsligt Thore och visar den rikskända gluggen mellan framtänderna med ett stort leende. Han lutar sig framåt, gestikulerar med armarna och hela hans person utstrålar plötsligt en ny energi och livslust. Det glimmar till av äkta glädje när han trallar den helt nya visan som fortfarande är på skaparstadiet.

Fler böcker
– Det kan nog bli några låtar till och kanske också en bok till. Det är inte alls omöjligt, säger han.

Thore bor ensam i det stora hus där hustrun Britt trivdes så bra, i utkanten av Karlstad. Från köket har han utsikt över Klarälven och området är lugnt.

– Britt ville nästan hellre bo här än i vårt sommarhus och jag trivs också väldigt bra, säger Thore som står i valet och kvalet om han ska flytta till dottern i Bollnäs. Hon har köpt ett litet hus med flera lägenheter som ska hyras ut och en av dessa görs nu i ordning till Thore. Det är en tanke som värmer, men han är inte säker på att det blir någon flytt.

Familjen har alltid varit Thores fasta punkt. Tillsammans med hustrun Britt samt dottern Maria och hennes familj har han både rest och upplevt många goda stunder på hemmaplan. På bilden finns även Marias sambo Tomas Brånedahl och deras dotter Celicia med.

I Karlstad har han en utställningslokal där mängder av Thore Skogman-prylar visas. Det är kommunen som ställt det lilla åttkantiga huset till förfogande, men han har inrett det själv och är den som öppnar och guidar bussturister.

– Det kommer faktiskt ganska många och de tycker att det är roligt att träffa mig. Det vore svårt att sköta om jag skulle bo i Bollnäs.

Trots sin ålder, Thore har fyllt 75 år, har han inga tankar på att sluta med musiken och artistlivet. Så sent som för några månader sedan uppträdde han på ett par ställen i Värmland.

– Jag har en så otroligt härlig publik. De tycker om mig och jag tycker om dem. Jag kan helt enkelt inte sluta uppträda, jag måste hålla mig igång för att må någorlunda bra.

Han har varit sjuk en lång period. Nu känner han sig bättre och har hjälp av hemtjänsten ett par gånger om dagen. De hjälper till med maten och medicinerna. På handleden har han ett larm som gör att hemtjänsten bara är en knapptryckning bort ifall han skulle behöva hjälp.

Känns tryggt
– Det känns väldigt tryggt och bra att få den servicen.

Någon stor vänkrets hade aldrig Britt och Thore, men det finns nära, trofasta vänner som han är glad över idag.

– Såna där stora mottagningar var aldrig någonting för oss. Jag träffar gärna mina vänner över en kopp kaffe eller en middag, men det är inte tillställningen som är viktig utan människorna.

Thore har under hela sina kometkarriär vägrat att bli märkvärdig och säger att han fortfarande är den där arbetargrabben från Hallstahammar som storögd stod tillsammans med kompisarna utanför teveaffären för att se när han själv medverkade i rutan. Trots berömmelse och ära har han aldrig känt sig förmer än någon annan.

– Det fick jag mig itutat redan som barn. Enkelhet har alltid varit mitt rättesnöre. Britt var heller aldrig någon person som ville synas och märkas, hon gillade egentligen inte offentligheten och det är jag väldigt glad över, säger Thore som har många goda minnen att falla tillbaka på när tårarna kommer. Han tror att det är viktigt att släppa fram alla tankar.

Han minns hur han och Britt träffades på bruket Bulten i Hallstahammar där han fick jobb som springpojke på som 16-åring. Egentligen skulle han ha fortsatt på läroverket, men eftersom han var så åksjuk klarade han inte de milslånga bussresorna. Det blev yrkeslivet istället, och det är han glad över, för det var ju där han träffade Britt.

Hon jobbade som kopist och han var tvungen att passera hennes rum för att ta sig till sitt eget. Det såg han som ett stort plus.

Silverpudeln Boy var en självklar del av familjen Skogman och han fanns med under dottern Marias uppväxt.

En härlig person
– Hon var en härlig person och dessutom väldigt tjusig, säger han med ett skratt.

Uppvaktningen blev långdragen liksom även förlovningen, men till slut fick paret tag på en lägenhet så att de kunde gifta sig. Och sedan kom dottern Maria.
– Jag har haft sån tur. Vem skulle kunna säga något annat efter ett liv som mitt.

Han vill gärna vill se sitt fortsatta liv som en kreativ resa och har klarat svår sorg tidigare.

När Thores pappa dog på 1970-talet, drabbades han hårt eftersom de stod varandra väldigt nära. Så hårt att han inte riktigt visste hur saknaden skulle kunna härbärgeras. Då hittade han sitt andningshål i skogen, med en täljkniv i handen. Under årens lopp har han sedan täljt konstnärliga verk ur stort sett alla typer av rötter, grenar och stubbar. Många som han hittat slipade i vattnet.

– Det blev nästan en mani, men det hjälpte mig oerhört under den svåra tiden. Jag fick någonting att fokusera på och medan jag höll på tänkte jag inte på det tråkiga. Det var nog precis vad jag behövde, säger han.

Nu täljer han inte längre men musiken, med både roliga och filosofiska strofer, fortsätter att strömma genom hjärnan och ut i fingrarna. Det ger den bästa lindringen när tyngden blir övermäktig. Han säger att det gäller att förenas med saknaden, att acceptera och leva vidare med den. Eller som han så kärnfullt uttrycker sig i den nyutgivna boken: “Hindra inte tårarna att falla, de är en betydelsefull bit av räddningsplankan i stunder av motgångskänsla”.