Robert Gustafsson: Att vara rolig är mitt sätt att hålla dödsångesten i schack

En hypokondriker och pedant med stort kontrollbehov som egentligen hade tänkt bli skrothandlare eller möjligen ljudtekniker – istället blev Robert Gustafsson Sveriges roligaste man.

Robert Gustafsson har gåvan! Gåvan att både roa och oroa, få oss att skratta, gråta, förundras och ibland också äcklas.

Robert Gustafsson berör, får oss att reagera vare sig vi vill eller inte. Och det till synes spontana är i de allra flesta fall synnerligen välrepeterat. Han är pedant med oerhört stort kontrollbehov. En yrkesman ut i fingerspetsarna som inte nöjer sig förrän allt är perfekt.

Han älskar att jobba och har gått in i den så kallade väggen ett par gånger. I mitten av 90-talet blev han så folkskygg att han på allvar funderade på att hoppa av hela framgångskarusellen.

Och att han lever är en gåta. Åtminstone för honom själv eftersom han tillhör skaran av professionella hypokondriker. Han har haft fler sjukdomar, varav åtskilliga dödliga, än de flesta läkare känner till och han har blivit så skicklig på att diagnostisera alla krämpor att skådespelarkolleger ringer honom i stället för till sjukhuset när de känner sig krassliga. Och när han själv besöker en läkare så är det bara för att få en bekräftelse på det han redan vet. Nämligen att slutet är otäckt nära.

Han har de senaste tio åren kallats “Sveriges roligaste man”, praktiskt taget allt han rört vid har blivit braksuccéer, bankkontot går av naturliga skäl inte av för hackor och i januari i år fick han motta en Guldbagge som tecken på att han blivit vald till “Årets manlige skådespelare”, för den suveräna tolkningen av den tragikomiska rollfiguren Christer i filmen “Fyra nyanser av brunt”.

– Visst blev jag glad och visst var det kul att få kliva upp på scenen där på filmgalan och ta emot baggen av Ann Petrén – men jag är tyvärr en sådan som väldigt sällan blir väldigt glad. Vare sig av lottovinster eller av utmärkelser av olika slag. Men det kanske hänger samman med mitt kontrollbehov och att jag därför inte tycker om överraskningar och överrumplingar. Det närmsta jag kan komma spontan glädje och lycka är väl i så fall den nästan barnsliga känslan över en ny motorcykel. Så fånig är jag!

Robert betonar att, till skillnad mot livet, så är karriären något du själv påverkar och styr över. Vill du att det ska gå bra, så är det inte slumpen eller ödet utan din talang för yrket och din egen arbetsinsats som avgör.

– 2005 har på många sätt varit fantastiskt, men det är också delvis frukten av flera års hårt och målmedvetet arbete dessförinnan med “Fyra nyanser av brunt”, säger han. En film som verkligen krävde oerhört mycket av alla oss i och runt omkring Killing-gänget.

– 2004 däremot var ett hemskt år. Åtminstone inledningsvis. Min bror dog i januari, jag drabbades av ständiga förkylningar som till slut ledde till lunginflammation och inställda föreställningar som kostade teatern massor med pengar, sommaren regnade praktiskt taget bort och som om inte det räckte smög det omkring fotografer från diverse skvallertidning hemma i vår trädgård! Vad de var ute efter vet jag fortfarande inte, men jag kan lova att det var förbannat obehagligt.

Du berättade tidigare om din brors död för snart två år sedan. Går det att förnuftsmässigt förbereda sig på en sådan chock?
– Eftersom Kristian hade ett medfött hjärtfel levde ju både han och vi i hans närhet i vetskapen om att hans liv inte var lika självklart som för de flesta av oss, men ändå tror jag ingen riktigt kan förbereda sig på den sorg och smärta och saknad som drabbar en. Men även om det känns väldigt orättvist att han bara fick leva 42 år och att han aldrig hann få de organ han behövde, så tror jag ändå att hans död var lättare att acceptera för oss anhöriga än dödsfall på exempelvis barn. Barn som rycks bort före sina föräldrar måste innebära den ultimata sorgen för alla runt omkring. Kristian kämpade visserligen mot sin sjukdom hela livet, men han fick ändå ett relativt långt liv och hann ändå skriva sin historia.

Hur vill du beskriva barndomshemmet?
– Egentligen barndomshemmen. Jag föddes i Katrineholm, där pappa var möbeltapetserare med egen firma, men när jag var sex år flyttade vi till Skövde och tog över morfars hus och trädgårdsmästeri när han dog. Vi bodde med skogen in på knutarna och på den tiden fanns ju inga datorer så jag och brorsan och de andra ungarna i grannskapet var aldrig hemma. Utom när vi var tvungna att äta eller om det var något bra på TV. Jag ser det som en otroligt bra och harmonisk barndom med två föräldrar som verkligen brydde sig om oss och gav både mig och brorsan frihet under ansvar. Det tyckte jag var en idealisk uppfostran som jag tagit efter med mina egna barn.

Hur påverkade det dig som barn att ha en sjuk storebror?
– Jag fick mindre uppmärksamhet, förväntades klara mig själv trots att jag var lillebror. “Du som är frisk och stark kan väl göra det och det!” Jag tror min rastlöshet och bekräftelsebehov kommer därifrån. Av att ständigt leva i dödens närhet. Jag tror det är mycket som går att förklara med dödsångest – religiös fanatism, krig och politiskt maktmissbruk. Det handlar egentligen om människor som har dödsångest. Nu när jag själv fyllt 40 inser jag att materialismen också är klockren dödsångest. En massa prylar som tröst alltså.

En massa prylar betyder i ditt fall fem motorcyklar. Händer det att du lånar ut en av dem till hustrun Lotta?
– Nej, Lotta kör inte själv men som spätta är hon idealisk. Lite för bra, faktiskt, för hon njuter så mycket av det att hon somnar. Det har hänt två gånger när jag bromsat in att hon kommit farande med sin hjälm mot mig. När det regnar klär hon sig i regnställ och sitter där som en Michelin-gubbe och somnar för att hon tycker det är så mysigt. Det bygger naturligtvis på ett hundraprocentigt förtroende för mig som förare, men själv skulle jag inte ens kunna tänka mig att åka med vare sig henne eller någon annan. Jag tycker det är jobbigt att åka bil om jag inte får köra själv!

Robert Gustafsson i rollen som chefen för underjorden är inte bara en skruvad roll i årets julkalender, även frisyren är vriden. Här med Bobo som spelas av John Jangard.

Hur var det egentligen att fylla 40?
– Det var både obehagligt och fantastiskt. Jag hade inte tid att hålla i festen själv, men jag hade gjort en lista till Lotta med allt som jag absolut INTE ville vara med om på min födelsedag. Men samtidigt ville jag att de som höll i det hela skulle ta i ordentligt – och sedan skicka räkningen till mig. Det blev en makalös fest som det faktiskt fortfarande pratas om – och alla var där. Från gamla kompisar från Skövde till revyrävar som Bosse Parnevik och Runo Sundberg. Och Pernilla Wahlgren, Lena Philipsson och LaGaylia sjöng jättevackert och Henrik Schyffert och Johan Rheborg sjöng en jätteelak nidvisa om mig som var otroligt rolig!

Hur gick det till när du och Lotta träffades?
– Vi träffades på ett tämligen märkligt sätt. När jag flyttade upp till Stockholm började jag plugga teater på Teaterverkstaden och vid ett tillfälle skulle jag spela huvudrollen i en bearbetning av H C Andersens “Kejsarens nya kläder”. Vi provade först med en kroppsstrumpa, men sedan lät jag mig övertalas av regissören att spela helt naken och efter tio minuters inledande chock och nervöst fnitter bland publiken, så började den lyssna på vad jag sa också och det blev en riktigt bra föreställning. Lottas uppgift var att med hjälp av en kajalpenna rita sömmar så det såg ut som en kostym på min nakna kropp. Varje kväll fick alltså min blivande fru ställa sig på knä framför mig och fylla i strecken. Det var självklart nervöst och det blev ju en oundviklig kontakt mellan oss, men det medförde också att vi tyckte att vi lärde kände varandra ganska fort…

Kan du beskriva den unge Robert Gustafsson?
– Jag var nog som jag är idag fast lite mindre. Jag var en iakttagare redan då, en smygare som ofta blev inskickad för att sno grejer i de andra pojkgängens läger. Jag var också redan då envis och bestämde jag mig för något så gav jag mig inte förrän jag hade genomfört det. Något som visade sig när jag började tävlingscykla som 11-åring. Jag tränade 14 mil fyra-fem gånger i veckan plus bergsträning och mjölksyraträning, men jag gillade verkligen att fixa med cykeln, att borra ur drev, raka benen, smörja in mig med fett för att hålla värmen och spraya cykeln med silikon för att minska luftmotståndet.

– Anledningen till att jag började var att pappa hade börjat tävlingscykla på äldre dar och det så bra att han faktiskt blev svensk mästare i oldboysklassen två år i rad i början av 70-talet. Själv höll jag på i fem år och nådde hyfsade framgångar trots att jag inte var någon jättetalang. Som bäst blev jag elva på pojk-SM 1977. Men jag var, som sagt, envis och med en strategisk förmåga att i ögonvrån se på motståndarna när det var läge att sätta in en avgörande attack.

Jag har hört att den där envisheten gjorde att du också hamnade i Guinness Rekordbok?
– Jajamen. Jag och några kompisar i Skövde satte världsrekord i maraton-innebandy. Vi spelade i sju dygn, sex timmar, trettio minuter och trettio sekunder. Mot slutet började vi se i syne och efteråt sov jag två dygn i sträck, men det var ändå världsrekord och vi var omåttligt stolta och hjältar hemma i stan.

Hustrun Lotta är enligt   Robert en idealisk “spätta”.   Lite för bra till och med   – det har hänt att hon   somnat under färden.

Vad hade det blivit av dig om du inte satsat på skådespeleriet?
– Jag gick elteknisk linje och målet var att bli ljudtekniker, men jag hade lika gärna kunnat bli skrothandlare. Som barn hade jag ett närmast perverst intresse för tunga bultar. Jag gick bakom bensinmackarna och rotade, tyckte det luktade gott med diesel, släpade hem en massa skrot som jag gömde under sängen. Jag var tidigt mycket klar över hur en skrotgård fungerade och det lockade mig att plocka isär saker och lägga i olika lådor för att sedan sälja vidare. Lite “var sak på sin plats”, ordning och reda och pedanteri redan då. För att förenkla det hela tror jag det handlar om ett inre kaos som kräver ett yttre lugn.

Finns det ett samband mellan det där inre kaoset och din humor?
– Absolut! Det är som att köra motorcykel och montera bort bromsarna. Då händer det grejer. Man sätter hjärnan i ett slags friläge. Sedan kör man bara. Har man en massa bromsar kommer man visserligen ändå fram till målet – men det tar mycket längre tid.

Du säger själv att du alltid varit en iakttagare. Hur visar det sig i praktiken?
– I stället för att vara socialt välanpassad och prata avslappnat med bordsgrannarna på festen eller med medpassagerarna på tunnelbanan, så sitter jag tyst och noterar. Jag uppfattas nog av många som blyg, men i själva verket iakttar jag och smygfilmar folk för att hitta uttryck och gester och minspel som jag sedan kan använda mig av i mitt yrke. Men det har tyvärr blivit svårare sedan jag blev officiell person och alldeles för många känner igen mig. Därför blev jag väldigt sur när Dagens Nyheter krympte formatet på tidningen för några år sedan. Det gamla, stora var mycket bättre att gömma sig och kika bakom.

Finns det några komiska gener i släkten?
– Morfar var väldigt spexig av sig. Men det var mer en social begåvning. Han gillade att bjuda hem folk, hade fester, klädde ut sig, uppträdde och spexade. Och han ville att det skulle hålla på i oändlighet, aldrig ta slut. Jag älskade att sitta i ett hörn och lyssna på de vuxna när de stojade, när farsan berättade historier med västgötaklimax och när han och morfar spelade dragspel tillsammans.

Stämmer det att du gjort ett avtal, gällande din ålderdom som komiker, med dina söner?
– Jag är rädd för att en gång bli så gammal och omdömeslös att jag klamrar mig fast i rampljuset fast ingen längre är intresserad av mina konster. Därför har jag och grabbarna ett muntligt avtal, som så småningom också ska bli ett skriftligt, där jag ger dem fullständig access att gå in och bryta den där TV-sändningen eller teaterföreställningen som blev “en för mycket”. Och ta mig därifrån, för gott.