Vi bjuder upp på vanligt sätt – i Buenos Aires signalerar de med blicken!

Tango är ingen bra affär för krögaren. Dansen kräver så mycket att alkohol i kroppen är uteslutet, menar Nils och Gunilla.

“… dit kom jag ridande en afton i april, för jag ville dansa tango!” Ja, vart var nu Evert Taubes äventyrlige och dansante Fritiof Andersson på väg den där förtrollande vårkvällen år 1932? Till Samborombon, så klart! Den lilla byn på argentinska Pampas, inte långt från Rio de la Plata nästan vid kanten av den blåa Atlanten.

Säg den svensk, åtminstone i något så när mogen ålder, som inte kan texten till visan och som inte har trubaduren och poeten Evert i kärt minne. Den galante charmören som skrudad i hatt, sjal och lackskor höll hov på “Den Gyldene Freden” och beställde in champagne… och lite konfekt till damerna!

Nu vet vi också var han insöp sina för oss nordbor lite ovanliga manér. Som ung bodde Evert fem år i Argentina och tog då intryck av porteños, invånarna i Buenos Aires. Den staden är som bekant också tangons världscentrum. Evert hade nog inte stuckit ut alls i de kulturella kretsarna där.

Tangons historia
I äkta paret Nils Hanssons och Gunilla Ander nyligen utgivna bok “Tango Återkomsten” berättar de hela historien om Evert och Samborombon. De försöker reda ut den legendariske tangokungen Carlos Gardels livsöde, han med klassiker som “Por una cabeza”, “Mi Buenos Aires Querido” och “Volver”. De berättar om hur de själva greps av passion till tangon, och de tar oss med till miljöerna där musiken och dansen lever och frodas igen efter sin argentinska storhetstid fram till 1955 ungefär.

Evert Taube gav tangon ett ansikte i Sverige redan 1937 när han gav ut “Fritiof och Carmencita”. Annars är det väl mest Finland som är Tangons nordliga centrum i Europa.

För något har hänt. Det går en tangovåg över världen!
– Den började med tangoshowen “Tango argentino”. Efter militärdiktaturens fall år 1983 gjorde de stora artisterna ett framträdande i Paris. De var rätt ålderstigna och hade storhetstiden bakom sig, men de flög i 36 timmar till Paris från Buenos Aires i ett gammalt militärplan lastat med vapen från Falklandskriget. Sedan gjorde de braksuccé, berättar Nils och Gunilla.

Åtta grundsteg
Idag dansas det tango i hela Västeuropa, i USA, Ryssland och Asien… Och självklart i Argentina där dansen skapades och utvecklades. Bara i Sverige har det vuxit upp massor med tangoföreningar och festivaler som samlar entusiaster från hela landet. I storstäderna finns det också tangokrogar, som stockholmska Pelé där man kan ta lektioner och lära sig dansa. Ofta av tillresta lärare från Argentina. De nyfrälsta är i alla åldrar från 30 och uppåt.

Det är vid Pelés dansgolv som HJ träffar Nils och Gunilla. De visar gärna upp sin danskonst, surt förvärvad under åratal av nötning av de åtta grundstegen salida och de oändliga variationerna av figurer inom dessa grundsteg.

– Min tangofrälsta kompis Ann släpade hit mig 1998 och sedan dess är jag fast och även Nils som snart också anmälde sig, berättar 47-åriga Gunilla.

Hon kommer från västgötska Vårgårda och jobbar som reporter på tidningen Land Lantbruk med jordbruksfrågor inom EU som specialitet. Mindre tango än så kan man knappt tänka sig till vardags.

Aldrig fullärd
Då står nog den sex år yngre Göteborgssonen Nils närmare den stora gemensamma fritidspassionen. Sedan 1980-talet skriver han om musik i Dagens Nyheter, dock inte tango. Det handlar mest om pop och rock.

– Det är många som börjar dansa tango numera. Men det är också många som hoppar av, påpekar Nils.

– Argentinsk tango är inte konditionskrävande. Men den är svår. Man blir nog inte fullärd ens under en livstid. Mannen och kvinnan gör helt olika saker under dansen och hon ska dessutom kunna “läsa” hans nästa steg. Men poängen är att när man väl trimmat in grunden ska man göra sitt bästa för att komma ifrån den och hitta sin egen stil. Gunilla och jag har dansat i sju år, men vi hade en paus då vi kom ifrån dansen en tid. Vi har inte kunnat dansa så många gånger i veckan och tycker väl att vi ligger på en hyfsad mellannivå, om det säger något…

Se vilken de stil de har! Gunilla Ander och Nils Hansson har dansat tango tillsammans i sju år och säger själva att de håller en hyfsad medelklass.

Som nybörjare kan det vara tufft. Man gör bort sig om man krockar med andra par på dansgolvet eller trampar någon på tårna.

– Det har vi gjort många gånger, men bara i början. Nu parerar vi snabbt, säger Gunilla och skrattar.

Signal med blicken
Man bör förstås också bemästra kodspråket som män och kvinnor använder för att bjuda upp till dans. Åtminstone i Buenos Aires:

– Där bjuder man upp genom att signalera med blickarna, så det gäller att inte glömma glasögonen hemma. Här hemma bjuder man upp på sedvanligt sätt, men Gunilla och jag brukar mest dansa med varandra.

Vad är det då som gör att tangon har en sådan dragningskraft på så många?

– När man börjar märka att stegen sitter, att det flyter… Det är då man är fast! Säger Nils och Gunilla med ett lite fjärrskådande uttryck i ögonen när de ska försöka förklara “det”.

Alkohol är tabu
Eller som Malmösångaren och musikern Mikael Wiehe beskriver sitt liv som tangoänkling i boken. Hans fru brukar försvinna ut så där fyra gånger i veckan för att dansa tango: “Man gör det inte för att fixa nån. Det erotiska förhållandet är inte till det motsatta könet utan till själva dansen… Jag förstår ju att det finns en sorts hemligt brödra- och systraskap i tangovärlden, det är omgivet med väldigt mycket ritualer, det är en magisk värld på något vis…”

Eller som Gunilla förtydligar:
– Man får en möjlighet att bli en annan människa, man får leva ut något som det inte finns plats för i vanliga livet. Men tango ihop med alkohol fungerar inte. Tangogäster oftast är en dålig affär för krögaren. Om man inte befinner sig i Finland, förstås. Deras inhemska tango liknar mest slowfox och går att dansa även med promille innanför västen…

Tangovågen har drabbat framför allt medelklassen runt om i Västeuropa. Inte minst i Paris och Berlin.

– Men inte i Buenos Aires. Där är det arbetarnas dans och där dansar man åter på trottoarerna till ackompanjemang av en ensam musiker med en bandoneon, det klassiska instrumentet. Där säger man också: “De rika kan gå i psykoanalys, vi andra har tangon!”