Jag har en 2-årig katthona som fick sin första kull för 10 veckor sedan. Det blev en hona och en hane. För några dagar sedan började mamman stöta bort kattungarna samtidigt som hon kom i löp. Hon attackerade kattungarna helt oprovocerat och försökte ha ihjäl dem.
Jag och min sambo fick panik och gick emellan och då attackerade hon oss också. Mamman har attackerat ungarna två gånger och oss en gång utan att kattungarna varit närvarande. Hon verkar mer och mer stressad och orolig, hon är verkligen förändrad. Vi vågar inte vara i samma rum som henne då hon ändrar humör på en sekund!
Situationen har blivit väldigt ohållbar för oss alla. Vi har tänkt kastrera henne för att se om det ger sig. Kan det vara någon psykisk åkomma som ligger bakom? Innan hon fick kattungar var hon ganska lynnig och kunde bita/klösa dem som hälsade på oss. Hon kunde bita mig och min sambo också, men hon lyssnade när vi sa NEJ. Nu är det inget som lugnar henne.
Hon söker fortfarande kontakt och vill gosa på händerna, men i nästa sekund fräser hon för att hon tror att hon ser eller hör något. Hon verkar känna sig jättehotad, trängd, otrygg, stressad och förvirrad. Hon känner garanterat av min rädsla också, så hela situationen blir som en ond spiral. Hur ska vi gå tillväga för att göra henne trygg igen? Vi vill behålla kattungarna.
Veterinär Erik Lundberg svarar:
Det är säkert en psykisk åkomma som ligger bakom detta. Ångest och aggression som detta är tyvärr inte ovanligt hos katt. Problemet är att ju längre det får hålla på, desto svårare blir beteendena för det mesta att bryta. Det är säkert så som du beskriver det i dina sista meningar, både hon och ni känner en oerhörd ångest och rädsla. Hur mycket tid och kraft är ni beredda att lägga på detta?
Den “enkla” lösningen är naturligtvis att inte behålla honkatten som mår psykiskt mycket dåligt och lägga tiden på att pyssla om ungarna. Tänk på att psykiskt lidande oftast är mer smärtsamt än fysiskt lidande. Tänk också på att ni inte får riskera andra människors hälsa. Ett kattbett kan göra värre skada än en kamphund…
Den tuffare lösningen är att dela upp hemmet i slutna zoner. Dels ge katt-ungarna en fin “ungdomstid” med pyssel och lek, dels försöka behandla mammans psykiska tillstånd – med risk för fler bitskador och att behandlingen inte lyckas. Skulle man efter kastration eller p-piller, med ångest-dämpande mediciner och mycket beteendeterapi få henne i balans igen kan man försöka återintroducera ungarna – med risk att det hela rivs upp igen. Vill ni jobba med “den tuffa lösningen” behöver ni hjälp både av en erfaren beteenderådgivare på katt och av en veterinär som arbetat med beteendemedicin.
