En amerikaniserad oriental
Den amerikanska akitan är tydligt kraftigare än sin släkting i Japan.
Den amerikanska akitan har förstås samma historiska bekgrund som sin japanska namne. Men de båda raserna har efter andra världskriget utvecklats åt olika håll. De akitor som fördes till USA hade inslag av mastiffer och schäfrar med sig, vilket gjorde dem grövre och tyngre än den japanska akitan. American akita godkändes av den amerikanska kennelklubben 1972. Då bestämdes också att inte ta in nytt blod från Japan i rasen. Den har därefter fått en egen utveckling.
Den amerikanska akitan är en robust hund som behöver få använda hjärnan för att må väl. Det innebär att den passar fint för de flesta sysselsättningar, som spår, sök, rapport, lydnad med flera. Dock ska man komma ihåg att det krävs mycket motivation för att de inte ska känna sig uttråkade. Det är sålunda upp till föraren att “göra jobbet roligt”!
En del av den japanska akitans egenskaper finns förstås kvar hos den amerikanska släktingen, till exempel dess starka känsla för flocken och beundran av flockledaren. Till egenskaperna hör också att rasen är tystlåten och det kanske mindre positiva, om jaktinstinkten går in och jakten är i full gång, är den i princip döv för omvärlden. Den kräver ett genomtänkt och positivt ledarskap!
American akita ska vara kraftig, muskulös och kompakt med en vackert ringlad svans. Mankhöjd för hanar är 66-71 cm och de har en vikt på 45-55 kg. Mankhöjd för tikar är 61-66 cm och de har en vikt på 35-45 kg. Pälsen kan ha flera olika färger och nästan alla kombinationer är tillåtna. Allt från enfärgade hundar till tigrerade och pinto, det vill säga hundar som är vita i grunden med enfärgade eller tigrerade fält. Alla hundar utom den helvita kan ha en mörk mask i ansiktet. Pälsen ska vara dubbel med tät underull och längre täckhår.
Rasen kräver ett minimum av pälsvård för att må bra och se vacker ut..
Läs mer om rasen här: http://www.americanakitaklubbsverige.se/
Text och foto: Hans Norling
