Rasen som avlades för lejonjakt
Rhodesian ridgeback ute på rastningsrunda i ett grustag, där den kunde löpa fritt utan att störa.
En kraftfull hund med snabba rörelser och ett rörelseschema inte helt olikt vinthundarnas, parat med mod och stor arbetsvilja samt intelligens är egenskaper som förenas i den hund som avlats fram för att delta i jakt på lejon. Rasens namn är rhodesian ridgeback.
Det är en hund som duger till i stort sett vilket arbete som helst, även om själva inlärningen ställer en del krav på föraren. Det är trots allt en jakthund det rör sig om.
Som alla förstår kommer den här hundrasen från Afrika, närmare bestämt de södra delarna. Man är rätt säker på att rasen, så som den ser ut i dag, började utvecklas så tidigt som under mitten av 1600-talet. Boerna i södra Afrika har bidragit mycket till rasens utveckling.
När storviltjakterna ökade i populäritet under 1800-talet uppstod behov av en bra jakthund som kunde ta sig an bland annat lejon. Blickarna riktades då mot den inhemska hund, som senare fick namnet rhodesian ridgeback. Där fanns alla de egenskaper man sökte: snabbhet, styrka, uthållighet och mod. Perfekta egenskaper när det gäller jakt på stora rovdjur.
Rasens allra första ursprung är dock delvis höjt i dunkel. Man tror att den härstammar från de hundar kolonisatörerna hade med sig till Afrika, och att de parat sig med de hundar den inhemska befolkningen hade. De med bäst jaktegenskaper togs sedan tillvara i den medvetna aveln.
Förvisso används de här hundarna i jakt på lejon. Men det är ingalunda så att hundara jagar ikapp dessa väldiga rovdjur och dödar dem, vilket är en tämligen utbredd och felaktig uppfattning. Deras uppgift vid jakten är att jaga i kapp lejonen, eller det vilt man för tillfälle är ute efter, och driva det inom skotthåll för jägaren. Och här krävs förstås en hel del intelligens! Den hund som är “dum” nog att gå i närkamp med ett lejon har självfallet ingen chans! Det gäller att trötta ut viltet via listiga manövrer och kvicka förflyttningar, och lura det mot jägaren.
Ofta användes flera hundar vid sådana jakter.
I USA och Kanada har rasen rönt stor uppskattning, där den används vid björnjakt.
I vår upplysta tid har dock rhodesian ridgeback helt andra uppgifter. Man kan närmast se den som en allroundhund som klarar bland annat apportering, eftersök, brukssporter, lydnad och mycket annat. Den är också en utmärkt familjehund! Men likt alla andra hundraser, behöver också den här, självklart, mental stimulans i form av arbete tillsammans med husse/matte. Till exempel spårövningar och lydnadsträning.
Dock ska man komma ihåg att rhodesian ridgeback, likt många vinthundar, “tröttnar” fort på träningen om det inte är roligt. Här ställs alltså lite större krav på föraren! Gör det roligt och variera träningen, så den inte blir tråkig.
Trots sin rätt våldsamma bakgrund har vi att göra med en ras som normalt visar milt temperament, lugn och stor vänlighet. Den har också utvecklat den trevliga egenskapen att den håller sig i närheten av “sin” människa, alltså flockledaren. Det kan ju vara bra om hunden används i jakt, alltså att den ständigt söker sig tillbaka till föraren efter slutfört meningsfullt uppdrag.
Precis som många vinthundar, är också den här rasens individer lätt reserverade, eller ointresserade, av okända människor utan att vara aggressiva.
Sitt något udda namn har rasen fått av den karaktäristiska hårkammen den har på ryggen, där håren växer åt “fel” håll. Ridge betyder enligt ordboken ungefär “kam, rygg, upphöjd rand, smalt och långsträckt”.
Storleken för hanhund är 63,5 – 68,5 cm och för tik 61 – 66 cm. Vikten ska vara cirka 35 kg.
Individer i den här rasen gillar att jobba! Här är det viltspår som gäller. Med lyckat resultat förstås.
Läs mer om rhodesian ridgeback här: http://srrs.org/
Text och foto: Hans Norling
