
Till slut var det över även denna andra period av skendräktighet. Hon var pigg för övrigt, men törsten var lika svår.
I mars upptäckte vi en liten rodnad på magen och sedan en förhårdnad på juvret, som en liten “limpa”. Vi fick snabbt tid hos veterinär. Då hade Lotta 39,7 i temperatur, så de trodde att det var en infektion. Hon fick antibiotika. Dagen efter var febern borta – kan hon ha haft feber av skräck hos veterinären?
Antibiotika gjorde ingen nytta, och då gjordes en röntgen på livmoder och lungor, det var OK. Blodprov visade på mycket inflammatoriska celler. Så fick hon en p-spruta för att slippa besvären med löp och skendräktighet. Då försvann törsten!
Men nu hade juvret växt och blivit fult även utanpå, väldigt rött.
Det togs prov som skickades till Stockholm och svaret var att det var en både ovanlig och elakartad cancer!
Min fråga är om cancern och skendräktigheten hade något samband, eller var det bara en slump? Är skendräktighet något man ska försöka bli av med fort, med mediciner? Hade p-sprutan någon betydelse? Det gick snabbt utför sedan. Hade allt gått att förhindra om vi hade sökt för törsten tidigare? Hade det funnits något att göra för Lotta?
Skendräktighet är inte skadligt i sig, men det kan vara nog så jobbigt för alla inblandade. Det finns (receptbelagda) droppar att ge som avbryter skendräktigheten på några dagar.
Bakgrunden till törsten kan ha varit antingen en inflammation i livmodern eller en begynnande sockersjuka.
Både livmodersinflammation och diabetes är behandlingsbara sjukdomar men med en så elak tumör var det inget ni hade kunnat gör för att rädda Lottas liv.