Min man och jag är med i en förening som startade som en klubb bland grannarna för 23 år sedan. Även om många har flyttat har vår vänskap bestått. Vi brukar träffas några gånger om året hemma hos varandra.
Då umgås vi under hela dagen och avslutar med en trevlig middag tillsammans. Det är anspråklöst och aldrig särskilt planerat. Det viktigaste är ju att vi träffas. Men vid vår senaste träff blev det lite tokigt. Och det får min man “ta äran för”.
Problemet är att ett av paren har en ganska omogen och bortskämd tonårsdotter. Hennes stora dröm är att bli sångerska och vara med i tv. Flickans mamma driver på den här drömmen, även om det är tydligt för alla oss andra att flickans talang inte räcker till.
Senast vi sågs var vi hemma hos dem. Det visade sig att flickan och hennes mamma hade anmält henne till en talangshow i tv och nu ville hon uppträda för oss. Under tiden hon sjöng kom jag att tänka på alla tv-klipp med tävlande som häcklas av juryn. Pinsamt.
Det var då min man sa något om kraxande kråkor och hon tystnade tvärt. Jag märkte att flickans mamma blev riktigt ledsen och följde efter sin förnärmade dotter in på hennes rum. Hon hörde dock hur en av de andra männen höll med min man – och då blev det tokigt.
För att göra en lång historia kort: Kvällen tog slut där. Nu är jag osäker på om bollen ligger hos oss och att vi borde be om ursäkt. Eller ska vi bara låta tiden gå och se vad som händer? Jag har skällt ut min man, för även om han hade rätt borde han ha varit tyst.
Ingela
Relationsexpert Vibeke Dorph svarar:
Jag har också varit i den här situationen, som en gisslan hos medelmåttan. Det handlar inte alltid om ett avgudat men inte särskilt talangfullt barn, vuxna människor kan också vara förfärligt självupptagna.
Tänk bara på gästen som håller ett knastertorrt evighetslångt tal till värden eller värdinnan. Han är så upptagen av att höra sin egen röst att han inte märker att resten av sällskapet håller på att somna. En vuxen person utan verklighetsuppfattning är nästan värre.
Men sådan är människan ibland. Vi har ett behov av att stå i centrum, vare sig det är rimligt eller ej. Och nej, det finns inte något värre än föräldrar som är besatta av att driva fram sin mer eller mindre begåvade avkomma. Men det är ju ändå mest synd om barnet.
För brist på talang och avsaknad av verklighetsuppfattning kan straffas väldigt hårt av omgivningen. När skickligheten ska bedömas räknas moderskärleken inte in. En liten försmak av det fick er unga väninna när din man sa vad han tyckte om hennes musikaliska färdigheter.
Även om jag kan förstå din man, tycker jag faktiskt lite synd om flickan.
Vad betyder egentligen ett litet sångframträdande i goda vänners lag? Kunde ni inte bara ha hållit god min och applåderat efteråt? Varför måste hennes brist på talang påtalas framför alla gäster? Det finns aldrig någon anledning att håna och förödmjuka barn och unga – så det är bra om din man skäms lite.
Mitt råd är att se tiden an. Kanske lugnar mor och dotter ner sig. Det borde de göra. Märker du att det är dålig stämning nästa gång ni ses, säg då att du är ledsen över det som hände. Men gör ingen stor sak av det hela. Det är onödigt.
Vibeke
Skriv till Vibeke
Behöver du någon att vända dig till med dina problem? Skriv till Vibeke Dorph om vänskap, kärleksrelationer eller familjkonflikter du vill reda ut.
Klicka HÄR för att skicka din fråga till Vibeke
Du kan även skicka brev till: Fråga Vibeke, Hemmets Journal, 205 07 Malmö
Eller maila till hj.experter@egmont.se
Skriv “Fråga Vibeke” i ämnesraden.
Alla frågor hanteras med sekretess.
Vibeke Dorph är intresserad av människor, relationer och varför vi hamnar i konflikt med varandra. Hon brinner för att kunna hjälpa oss att själva hantera jobbiga situationer. Läs mer om Vibeke här.
