Min man och jag har just gått i pension och upptäckt att vi har tråkigt i vår stora lägenhet mitt i centrum. Jag vet inte vad vi hade trott, men det räcker inte med promenader och aktiviteter, eller umgänge med barn och barnbarn. Vi känner båda att det behövs något mer.
Vi läser om människor som reser när de blivit fria från arbetet, men vi har rest väldigt mycket som unga så vi känner oss mätta på den typen av upplevelser. Vi är friska och i bra form. Vi har börjat titta på hus på landet och drömmer nu om en nystart i livet. Kanske får, en häst och stora trädgårdsland. Men är vi inte för gamla? Orkar vi med?
Alla andra säljer sina hus och flyttar in till stan, men vi vill tvärtom! Våra barn skrattar åt oss och säger att vi kommer överleva två veckor därute och att vi sedan kommer att ha spenderat alla våra pengar och blir tvungna att sätta oss i någon miljonprogramstvåa. Men inte kan vi väl bara gå omkring där på stadsgatorna i väntan på – vad då? Att dö?
Vi har inte köpt något än, vi är så förståndiga. Det har vi alltid varit, men nu känns det som om vi skulle vilja följa våra hjärtan istället för förståndet.
Hur tänker du – är vi galna?
Elisabeth
Igemar Gens ger rådet:
Det sägs att man sällan ångrar det man har gjort utan det man inte gjorde. Kanske är det så att när man ser tillbaka finns det fler tillfällen där man önskar att man hoppat på tåget istället för att ha stannat på stationen, så att säga. Jag tror att för de flesta finns det tillfällen som skulle ha förändrat mycket om vi hade gjort ett annat val.
Kanske är det ett bra sätt att börja processen genom att fråga sig om det är möjligt att stanna kvar och fortsätta som förut? Om ni svarar nej på den frågan, inbillar jag mig att ni inte har något annat val än att sätta fart. Kanske kan ni i alla fall göra någon form av riskscenario, en sorts koll på vad som är det absolut värsta som kan hända? Kanske kan ni gardera med ett litet övernattningsboende i stan så att ni slipper kapa banden helt?
Jo, barnen har uppenbarligen invändningar och vad det egentligen bottnar i är förstås svårt att veta.
Kanske är de bara oroliga för att det inte ska gå bra eller kanske oron ligger i att ni inte längre kommer att vara lika tillgängliga som barnvakter eller att ni ska slarva bort arvet?
Det finns väl ingenting som tyder på att ni inte skulle orka med.
Den fysiska förmågan försvinner mycket långsammare än man vanligtvis tror och antagligen är det dessutom vitaliserande att få använda orken till annat än promenader och gympapass. Kanske är jag fel person att fråga för jag säger helt enkelt: Följ era hjärtan.
Ingemar
