Jag är en 47-årig kvinna som lever själv, men jag känner mig inte ensam. Jag har många vänner, bekanta och syskon med familjer och tillsammans med dem har jag ett rikt socialt liv. Vi åker på resor, äter middagar hos varandra eller på restaurang, går på bio, teater och konserter.
Julen och andra högtider firar jag med mina syskon och deras familjer och känner mig som en viktig del av deras liv. Så jag är verkligen inte ensam. Åtminstone inte åtta månader om året. Men så kommer sommaren och då är jag plötsligt så oändligt ensam. Alla har planer men inga som inkluderar mig. Mina syskon med familjer har alla sommarställen och visst kan jag besöka dem men aldrig mer än några dagar. Vännerna åker iväg med sina familjer. Kvar är jag…
Jag vet aldrig vad jag ska göra av mig när det blir sommar. Semestern känns bara lång och jag vet inte vad jag ska fylla den med. Jag vet ju att det finns många som bryr sig om mig, men den känslan sipprar verkligen undan och jag får slåss med en massa hemska tankar om att ingen bryr sig om mig, att jag inte betyder något för någon och att jag dessutom kommer få skämmas när semestern är slut och jag som vanligt inte har något roligt att berätta utan bara får sitta och lyssna på alla andras berättelser om “oh så underbara resor” och “ah så härliga sommarveckor”.
Nu är det ju vår men redan nu får jag ont i magen när jag tänker så sommaren som nalkas och ännu ett år av att sitta övergiven i stan och räkna ner tills semestern är över.
Man kanske kan tycka att jag kunde göra saker själv och det är säkert så, problemet är att jag inte är tillräckligt självständig. Jag skulle så gärna åka till exempel till en grekisk ö och spendera en vecka eller två på sommaren, men jag törs helt enkelt inte ge mig ut på resor på egen hand. Jag är rädd för att komma till nya ställen där jag aldrig varit om jag inte har någon med mig. Det får mig att känna mig otrygg och rädd att något ska hända. Det här är ju så klart fånigt, jag om någon är ju van att klara mig själv, jag lever ju själv, men det är något annat att göra det utomlands och långt ifrån min trygghet.
Jag är så less på att ha det så här men jag vet inte hur jag ska göra så snälla, kan du hjälpa mig?
Vad fantastiskt att du har ett så rikt nät av vänner, bekanta och familj och att du stora delar av året tycks leva ett liv som du verkligen är tillfredsställd med. Jag kan också förstå att somrarna blir utmanande för det är onekligen en period då många är upptagna av sina familjer och många som lever själva kan känna sig lite utanför eller bortglömda. Även om man vet att man inte är bortvald kan det vara svårt att hålla de tankarna på avstånd och det är lätt att man känner sig ensam. Att redan på våren planera för sommaren så att den blir bra är en god strategi och ditt fall vet du ju faktiskt vad du gärna skulle göra av din sommar.
Jag tänker att du kanske skulle behöva utmana dig själv lite och kliva några steg utanför din bekvämlighetszon, även om det känns läskigt. Du behöver inte ta drastiska steg direkt, utan ta det istället i etapper. Om du är rädd för att resa utomlands kanske du skulle kunna göra en resa i Sverige?
Är en längre resa skrämmande så starta med en kortare. Känns det bekvämt kan nästa steg, kommande sommar, bli att åka lite längre bort eller vara borta lite längre tid. På så sätt börjar du närma dig det du önskar och om några år kanske du är redo att åka till Grekland på en resa som ger dig mer av det du skulle vilja uppleva.
Du skriver att du skäms över att berätta om dina somrar för alla andra som själva berättar om spektakulära upplevelser. Jag skulle önska att du kunde bortse från vad andra ska tycka. Jag tror faktiskt att många, betydligt fler än du tror, delar dina känslor och vissa kanske till och med kryddar sina berättelser för att framstå i lite bättre dager. Andra väljer att berätta om guldkornen från en kanske i övrigt ganska medioker sommar. Så, ta det andra berättar med en nypa salt och använd istället din kraft till att på sikt försöka skapa den sommar du önskar dig.
