Min man och jag träffades när vi var 17 år. Nu har vi passerat 35 och har fyra barn tillsammans. När vi träffades var han en sportkille som inte brydde sig om skolan, medan jag var en duktig flicka med höga betyg. Vi läste båda vidare på universitetet, min man mycket för att jag peppade honom.
Sedan blev det som det ofta blir. Min man headhuntades till ett absolut toppjobb medan jag ganska snart halkade efter i min karriär på grund av fyra föräldraledigheter och deltidsjobb. Jag tycker att jag offrat så mycket för vår relation, att jag alltid fått stå tillbaka. Jag har aldrig hindrat min man utan alltid stöttat honom.
Tyvärr har han inte gett mig samma utrymme. Hans argument är alltid att han tjänar så mycket mer än jag, så får ta alla sjukdagar med barnen. Men jag har också ett krävande job, även om det inte är välbetalt.
För ett år sedan bröt jag ihop och berättade för honom att jag inte vill leva på det här sättet. Att det kändes som att jag bara levde för att tillfredsställa barnens och även min mans behov. Han blev rädd för att förlora mig och vi började gå i familjeterapi. I början tog han större ansvar för hem och barn och jag trodde att vi gick en positiv utveckling till mötes. Men sedan föll vi tillbaka i gamla mönster igen.
Nu jobbar han ständigt över, spelar tennis och golf med kollegor och går på after work medan jag bara sitter hemma med barnen. Jag känner mig helt dränerad som människa. Kan jag förändra min situation eller är skilsmässa enda utvägen?
Det du beskriver är tyvärr inte alldeles ovanligt i relationer. Bilden av hur man som par vill ha det ser ut på ett sätt men sedan kommer vardagen och verkligheten. Sakta men säkert förändras saker, roller skapas och en dag inser paret att de befinner sig i en helt “ny” situation, en situation dit de aldrig trodde eller ens såg sig vara på väg.
I ert fall låter det som att de nya rollerna är acceptabla för din man men inte för dig. Det låter som att han får mycket av det han önskar – ett meningsfullt arbete, en hög lön, en aktiv och social fritid och en familj med många barn. Du däremot tycks känna att du fastnat i att sköta familjen, utan möjlighet att utveckla dina andra sidor och heller inte får respekt för ditt arbete.
Det som låter hoppfullt i ditt brev är att du skriver att en positiv förändring uppstod när ni tidigare gick i parterapi. Vad lärde ni er av den terapin? Fick ni övningar att göra som medförde förändringen? Kan ni börja arbeta på det sättet igen på egen hand? Om det inte går, skulle ni kunna återuppta parterapin? Kanske hos samma psykoterapeut som sist eller i annat fall hos någon annan? Eftersom det tidigare gett er mycket tror jag att chansen är god att det kan vara givande igen.
Om din man inte kan tänka sig att gå i parterapi igen skulle jag rekommendera dig att på egen hand söka psykoterapi. Tillsammans med en psykoterapeut kan du då kartlägga om det finns beteenden som du skulle kunna förändra själv. Förändringar som skulle innebära att situationen mellan dig och din man i sin tur förändras. Jag vet ju inte alls vad en sådan kartläggning skulle visa i just ditt och ert fall, men i en liknande problemsituation tror jag att man kan tänka sig att man skulle behöva arbeta med att förändra eller utveckla beteenden såsom att säga nej, att be om hjälp, att säga ifrån, att dela ansvaret eller att markera egna behov. Även om bara en part i ett par gör den sortens förändringar så kommer det på olika sätt att leda fram till förändring i själva relationen.
Jag tror också att det kan vara viktigt att du försöker att hämta inspiration och styrka på andra områden i livet så att du kommer ifrån känslan av att vara dränerad. Kan du börja träna, återuppta umgänge med vänner, gå en kurs eller liknande?
Jag tror med andra ord att om du själv, eller allra helst ni båda, vill och är beredda att satsa kan det finnas olika åtgärder som är väl värda att testa för att förbättra er relation.
