Vi är tre unga vuxna som bor kvar hemma. Alla ska betala hem – 25 procent av sin inkomst. Skillnaden är att två av dem har ett eget rum och den tredje har endast kläder i en garderob. Inget eget rum och ingen säng eller något sådant. Vilket också gör att denne person till 95 procent av tiden aldrig är hemma, utan sover och vistas hos en kompis istället. Är det rättvist att den personen då ska betala lika mycket hem som de andra, alltså 25 procent av sin lön för en garderob?
Den fråga du ställer är inte helt lätt att besvara då jag inte vet om de tre unga vuxna som du tar upp är syskon som bor med sina/samma föräldrar eller om det är tre jämnåriga kompisar som bor med sina respektive föräldrar.
Jag börjar med ett svar om principen att betala för sig när man bor hemma. Här väljer familjer att göra olika, ofta utifrån vilken ekonomisk nivå de har och vilken syn de har på uppfostran. En del familjer har inte råd att ha vuxna barn som bor hemma om de inte bidrar till ekonomin genom att betala för sig. Andra kan försörja flera barn långt upp i åldrarna och har därför inget behov att låta hemmaboende barn betala för sig.
Vissa föräldrar ser det som en viktig del i uppfostran att tidigt lära sina barn ekonomi och att hantera pengar, så att de räcker för de utgifter barnet har. Ofta börjar man den träningen redan när barnet är i skolåldern. Då är det naturligt att fortsätta även när barnet bor kvar hemma i vuxen ålder. Andra föräldrar tänker att barnet kommer att lära sig hantera pengar tids nog och tycker inte att de behöver inleda den träningen redan i hemmet.
I vissa familjer väljer man att låta vuxna hemmaboende barn som arbetar betala för sig medan barn som studerar inte behöver göra det då studentens ekonomi kanske inte tillåter det. Ett ytterligare skäl att göra på det sättet kan vara att uppmuntra det hemmaboende barnet till en sysselsättning som är meningsfull.
Så sammanfattningsvis kan det se ut på många olika sätt och det går inte att säga att något är bättre än det andra, det beror helt enkelt på hur situationen ser ut, vilka överenskommelser som är gjorda och vad föräldrar vill lära sina barn. Detta gör också att det inte går att tala om rättvisa i någon allmän bemärkelse. Att någon behöver betala hemma kan inte anses som orättvist jämfört med den som inte behöver betala för sig. Det har helt enkelt med bakgrunden att göra.
Däremot är det klart att tanken på orättvisa kan dyka upp om föräldrar gör skillnad på hemmaboende syskon. Om det är så i det fall du beskriver låter det märkligt att hyran är den samma för två av tre syskon trots att villkoren är annorlunda. Finns det något rationellt skäl till att det är på det sättet? Om inte låter det som sagt orättvist. Finns de orättvisa även på andra områden inom familjen?
Jag tycker att du och de andra “hyresgästerna” ska ta upp det här med dem ni bor hos. För fram era åsikter om vad ni upplever som rättvist respektive orättvist och lyssna till vad de har för argument för att göra som han eller hon gör. Om ni inte får gehör av era föräldrar, vad kan ni då göra? Kan ni själva dela upp kostnaden rättvist mellan er så att ni tar det ansvar ni tycker att era föräldrar borde ta? Kan ni hitta ett annat boende där ni delar på kostnaderna på ett mer rättvist sätt?
Om det rör sig om en allvarlig orättvisa mellan syskon kanske den även återfinns på andra områden och i så fall väcker starka känslor hos den som känner sig utsatt. Att bli orättvist behandlad är plågsamt och den som utsätts för det men inte får upprättelse kan behöva hjälp att bearbeta de känslorna. Bara att bli sedd av någon, till exempel sina syskon, kan vara en stor hjälp.
Jag vet ju inte om du som skriver är den som betalar mycket för lite eller om det är någon annan du ser blir orättvist behandlad. I det senare fallet tror jag det är mycket värt för den personen att du orkar engagera dig för hans eller hennes sak. Är det du som blir orättvist behandlad hoppas jag att du får stöd av de andra två.
