Min 80-årige far börjar bli dement. Han är ofta elak och vrång. Han uppför sig som ett trotsigt barn. Han har svårt med orienteringen och har problem med att känna igen folk. Vid två tillfällen har han drabbats av tia-attacker och han har fortfarande spår i ansiktet av ansiktsförlamningen. Detta hände för omkring fyra år sedan.
Men det stora problemet är ändå pappas alkoholkonsumtion. Han dricker ofta stora mängder alkohol, cirka en liter om dagen. Självklart är detta något som inte gör situationen bättre utan snarare ökar förvirringen.
Kan de stora mängder alkohol han intar på något sätt ha orsakat att han drabbats av tia och demens? Pappa säger att han är så gammal att “det spelar ingen roll”. Han förnekar också att han har problem med alkoholen. Varje gång vi tagit upp frågan så blir han arg och irriterad. Som så många andra med missbruksproblematik.
Vi kan ju inte tvinga honom att söka hjälp. Men vi sörjer att han nog kommer “att supa ihjäl sig”. Vad kan vi göra för att hjälpa honom?
Jag förstår av ditt brev att du känner stark oro för din pappa. Att se en nära anhörig insjukna i en demenssjukdom är för de allra flesta mycket smärtsamt. Om personen i fråga dessutom har en annan problematik, i din fars fall nämner du ett överdrivet bruk av alkohol, gör det situationen än mer svårhanterlig.
Det är naturligtvis alltid mycket komplicerat när den man känner oro för är svår att prata med och inte vill ta till sig det man önskar ta upp. Demensutvecklingen kan ju i sig bidra till att de svårigheterna förstärks då din far kanske inte minns eller på andra sätt har svårt att ta till sig exakt vad ni talat om, hur mycket han druckit eller vilka riskerna med hans drickande skulle kunna vara.
Det finns inte alltid så mycket man kan göra när en anhörig är svår att nå. Jag skulle dock vilja ge dig två förslag. Det ena är att tala med en person med god kunskap om och erfarenhet av demenssjukdomar och be om råd angående hur ni på bästa sätt kan lägga upp samtalet med er far.
Det andra är att försöka få till stånd ett samtal i närvaro av en tredje part. Har du eller någon annan närstående gått med din pappa till hans läkare vid något tillfälle? Om inte, har ni möjlighet att göra det? Vid ett sådant möte kanske ni kan påtala er oro. Kanske har läkarna som behandlar din pappa för hans neurologiska sjukdom inte kännedom om hans drickande. I så fall vore det naturligtvis bra att de fick den informationen, så att de både kan planera övrig behandling utifrån det men också att de kan förklara både för dig och din pappa vilka risker han tar med sitt drickande och vilka vinster det skulle kunna finnas om han slutade, alternativt minskade på det. Läkarna kan då också ge förslag på vilken eller vilka behandlingsalternativ som kan stå till buds för honom.
Huruvida din fars drickande hänger samman med hans tia-attacker och demens vill jag inte uttala mig om utan rekommenderar dig att ta upp även den frågan med en läkare, allra helst hans egen om det är möjligt.
Om det, trots ytterligare samtal med din pappa, ändå inte går att få till stånd en positiv förändring tvingas du kanske acceptera situationen så som den ser ut idag, trots att den är mycket sorglig för dig. Förhoppningsvis kan du ändå känna dig nöjd med alla de försök du gjort för att komma till rätta med problemet.
Du avslutar ditt brev med frågan vad ni kan göra för att hjälpa din pappa. Utöver att försöka tala med honom och hans läkare tror jag att det viktigaste ni kan göra är att finnas där för honom i den utsträckning som känns bra för er. Visa att ni bryr er om honom och försök gärna sysselsätta honom på ett sätt som han finner meningsfullt. Kanske kommer han med tiden att behöva få en annan vård och då kan ni som anhöriga försöka se till att även den blir så bra som möjligt för honom.
