Jag har tre vuxna söner som är mellan 30 och 42 år gamla. De två äldsta är gifta och har barn och fasta jobb och lever ganska trygga och lugna familjeliv som de tycks må väldigt bra av.
Men det är den yngre som jag oroar mig för. Han har liksom inte alls hittat sin plats i livet. Han har läst en hel del på universitet och högskolor men har egentligen ingen utbildning som han kan få något jobb på. Han har bott på många olika ställen både i Sverige och utomlands och rest väldigt mycket över världen. Han har också haft en hel del olika jobb som han försörjt sig på en tid som ett sätt att finansiera resorna.
Han verkar själv väldigt lycklig och bekymmersfri men jag blir mycket oroad. Jag kan förstå det levnadssättet hos en yngre person, men nu är han snart 30 år gammal och jag tycker det börjar bli dags för honom att stadga sig mer. Skaffa sig en riktig utbildning, ett riktigt jobb och en fast bostad. Jag och min man börjar bli gamla och vår ekonomi ger oss ingen möjlighet att stötta honom om han skulle behöva det. Vi kan inte heller erbjuda honom en bostad.
Oron för honom kan verkligen plåga mig och göra att jag ligger vaken om nätterna. När jag tagit upp det här med honom viftar han bara bort det och säger åt mig att inte oroa sig, att han har koll på läget.
Jag har även talat med hans bröder och de säger att han ju alltid varit bortskämd som den sladdis han är, så då blir det väl så här. Samtidigt säger de också att jag inte ska oroa mig utan att han får ta ansvar själv och säkert reder sig till slut på egen hand. Inte heller min man tycks allt för oroad.
Jag känner mig rådvill. Han är ju vuxen och vilken rätt har jag egentligen att lägga mig i mitt vuxna barns livsstil? Men vad ska jag göra åt min oro?
Att känna oro för sina barn är något som de allra flesta föräldrar gör trots att deras barn är vuxna, självständiga och klarar sig bra på egen hand. Samtidigt beskriver du en oro som börjar bli ett problem för dig så då är det något du gör rätt i att försöka förändra.
Hur din son ska leva sitt liv är det bara han som kan bestämma. Det finns ju många olika sätt att leva på och det låter som att din son är lycklig med det han valt även om det kanske är lite okonventionellt och olikt hans bröder. Jag vet ju inte om det här är ett tema som ni ofta pratar om, du och din son. Det låter på ditt brev som om det omnämns ibland. Men har ni seriösa samtal om det eller blir det mer i förbifarten och sen viftas din oro undan?
Om det är det senare som gäller skulle jag föreslå att du bjuder in honom till ett samtal där du kan berätta vad du tänker och känner men också lyssna på hur han själv ser på sin livssituation. Du skriver att du och din man inte kan stötta honom ekonomiskt om han skulle komma att behöva det. Tror du att han förväntar sig att ni ska göra det? I så fall ska du kanske ta upp även det med honom i ert samtal så att det är tydligt för honom att ni inte har de möjligheterna. Skulle det visa sig att han inte alls förväntar sig den sortens stöd av er kan det ju vara skönt för dig att veta det så att du inte behöver oroa dig för den saken.
Förhoppningsvis blir samtalet bra och kan ge dig ett ökat lugn. Men oavsett utfallet måste du nog lämna ämnet efter det. Att prata om det flera gånger tror jag riskerar leda till att din son upplever att du tjatar på honom. Hur det än är så är han ju precis som du skriver i ditt brev vuxen, så låt honom välja det liv han önskar och själv ta ansvar för det. Du kanske också kan finna stöd i att varken din man eller era äldre söner tycks anse att det finns skäl till oro. Kanske har de rätt?
Fortsätter din oro att plåga dig eller om du tycker att du har en tendens att oroa dig även för andra saker på ett sätt som blir plågsamt för dig kanske det är något du skulle vilja ha mer hjälp för att hantera? Det finns i så fall mycket effektiv behandling med kognitiv beteendeterapi (KBT), vilket kan vara något för dig att överväga.
