Jag och min man och även barn ställer upp i ur och skur för mina föräldrar. Vi gör det för att vi vill och ser det som en självklarhet. De är tacksamma och ger ibland en peng för “besväret”, vilket vi sagt inte är nödvändigt.
Nu är det så att jag har syskon och syskonbarn som aldrig lyfter ett finger för att hjälpa mina föräldrar. Men eftersom min familj får pengar så måste de andra absolut få samma peng, anser mina föräldrar. För att det ska vara rättvist!
Jag känner av ilskan från min familj som känner sig orättvist behandlade av detta. “Varför ska andra få något för att vi ställer upp?” frågar de. Nu vet jag inte hur jag ska ställa mig till detta och hur jag ska förklara för mina föräldrar hur vi känner det. Risken är att min familj inte längre vill hjälpa till.
Har du någon bra infallsvinkel på hur jag ska resonera? Jag får “stiltje” i huvudet av det här. Hela situationen blir jättejobbigt för mig.
Jag skulle inledningsvis vilja föreslå, att du och din familj tillsammans funderar över hur mycket ni själva vill hjälpa dina föräldrar och vad det hjälpandet betyder för er. Gör ni det av pliktkänsla eller för att ni tycker det känns bra? Är det ett sätt att få umgås med dina föräldrar som ni uppskattar? Finns det andra skäl till varför ni gör det?
Det låter som att det är lite motsägelsefullt även för er själva det som nu sker. Du skriver att ni gör det för att ni vill och för att det känns bra och att ni inte behöver någon ersättning men samtidigt blir det tråkigt för er när ersättning delas ut även till dem som inget gör. Kanske måste ni försöka bestämma er för vad som gäller för just er. Jag tror nämligen att en bra utgångspunkt för hur du och din familj ska agera i detta läge är just vad ni själva vill.
Nästa steg blir då att fundera på hur ni ska förhålla er till dina syskon och deras respektive familjer. Vill ni göra så som de gör och inte ställa upp? Skulle det kän-nas bra för er? Ibland kan irritation och besvikelse få en att fundera i sådana banor, men att göra något som man själv tycker är fel eller som man egentligen inte vill för att någon annan gör fel är för det mesta inte en så bra lösning. Det kan kännas bra på kort sikt men det kan vara bra att fundera över hur det blir på lite längre sikt.
Skulle det kanske vara bra att ta upp saken med dina syskon? Då kan du fråga hur de ser på saken och vilken anledning de har till att hjälpa till så lite. Har de väldigt mycket i sina egna liv som gör det svårt för dem att ställa upp? Bor de långt ifrån? Tycker de att det är ointressant att hjälpa till? Eller kan det vara så att de förlitar sig på er?
Ibland kan det bli så att just för att ett syskon gör så mycket känner den eller de andra att det är okej att inte göra sin del, föräldrarna får ju ändå den hjälp de be-höver. Det blir helt enkelt lätt att smita undan eller bortse ifrån det egna ansvaret. Kan du och dina syskon ha hamnat i ett sådant mönster tror du? Vad skulle i så fall hända om du och din familj tydligt berättade för dina syskon både vad ni gör och vad ni inte gör men också vad ni vill ha deras hjälp med? Tror du det skulle öka chansen att dina syskon ser att även de behövs och därmed få dem att ställa upp och hjälpa till mer?
Ett sista förslag, som du ju också själv är inne på i ditt brev, är att du talar med dina föräldrar om den ekonomiska ersättningen som de nu ger till alla sina barn oavsett om de hjälpt till eller inte. Varför inte berätta för dem att du och din familj tycker att det känns fel att alla får samma “peng”, att det får er att känna er orättvist behandlade? Kanske kan du föreslå för dem att de ger dig och din familj en peng just för de tjänster ni gör och sedan kan de om de vill, ge alla sina barn och barnbarn ekonomiska gåvor som är just gåvor. Du skriver att dina föräldrar är noga med rättvisa och genom att göra så får alla samma gåvor men ersättning, det får den som gjort något som de vill ersätta.
