Jag var gift med en man i över 30 år. Vi skildes för tio år sedan då jag till slut lyckades komma ifrån honom.
Han ville absolut inte skiljas men egentligen var det ju så att han inte ens såg mig. Jag var en obetald hushållerska som också betalade alla räkningar.
När jag träffade honom hade jag en liten dotter. Han var helt annorlunda än den man (min dotters far) som svikit mig. Han var trevlig och snäll och lovade bli en bra pappa till min flicka.
I början var allt bra men med åren visade han andra sidor i hemmet. Han var en efterfrågad sällskapsmänniska – rolig, vänlig och hjälpsam mot andra. Hemma var han helt annorlunda. Han var som två människor och fruktansvärt elak mot mig och min dotter. Tyvärr tänkte jag länge att han även hade goda sidor.
Han var helt ointresserad av hem och familj. Han psykade och tryckte ner oss. Han var däremot mycket intresserad av andra kvinnor och struntade i hur förödmjukande det var för mig.
Min dotter flyttade hemifrån tidigt och fick flera barn. Som morfar visade han upp en helt annan sida och barnbarnen älskade honom. Efter skilsmässan träffades vi ofta för barnbarnens skull. För fem år sedan blev han svårt sjuk och klarade sig inte ensam, så jag lät honom vara hemma hos mig till slutet. Det gick ganska fort. Jag kunde inte sörja fast jag visste att han skulle dö.
Nu har jag det egentligen väldigt bra och har även fått flera barnbarns-barn att glädjas åt. Jag är pigg. Är med i föreningar och har fått många nya vänner.
Men fortfarande bär jag min före detta man inom mig. Jag minns hans elakheter, kritiken mot mig och dottern, beskyllningarna och lögnerna. Det är som att jag fortfarande lever med honom. Jag sörjer att jag inte kan sörja den man jag delat så många år med. Bortkastade år. Hur ska jag ta mig ur detta ältande?
Du beskriver en livssituation som under en lång tid var påfrestande på många sätt. Att den satt spår är inte märkligt. Samtidigt tog du dig ur den negativa relationen och har skapat mycket gott i ditt liv som ger dig glädje. Det är verkligen tecken på stor styrka!
Att älta det som varit är vanligt men tyvärr sällan konstruktivt. Samtidigt kan det vara svårt att styra, många beskriver att de inte upplever sig ha kontroll på sitt grubblande.
Ofta sker detta när man inte är upptagen av annat som kräver ens uppmärksamhet. Många ältar till exempel mycket i samband med sänggåendet, då tankarna får fritt spelrum. Däremot är det ovanligt att det inträffar när man är socialt aktiv eller upptagen av något som man måste vara koncentrerad på eller som man tycker är roligt.
Ett sätt att minska den här typen av funderingar är därför att försöka medvetandegöra när det sker. Ältande har ju en tendens att smyga sig på och utan att man riktigt märkt det, men med träning kan du bli allt snabbare på att komma på dig själv när det inträffar. Försök att ta reda på i vilka situationer eller i anslutning till vilka aktiviteter det brukar ske för dig.
När du blivit snabb på att märka att dessa funderingar är på väg kan du försöka att avbryta det genom att aktivera dig med annat. För många fungerar att ringa en vän, titta på tv, göra hushållssysslor eller lösa korsord. Försök att komma på vilka saker som fungerar för dig, så att du kan välja att ägna dig åt dem istället.
Kanske finns det saker som du grubblar över som du faktiskt vill ägna viss uppmärksamhet åt, till exempel i syfte att lösa ett problem eller bearbeta något som varit. Då kan en lösning vara att planera in tid som du avsätter åt de funderingarna. “Ältandetiden” bör inte vara alltför lång, helst inte mer än 30 minuter per dag och du ska gärna sitta på en särskild plats i hemmet under tiden. På så sätt kan du få kontroll över ältandet så att det bara sker på tid som du ger den och på en plats som du bestämt.
Om du känner att det är svårt att komma åt problemet på egen hand kanske du ska söka upp en psykolog?
För många är det en bra lösning då det kan vara skönt att ha någon vid sin sida när man bearbetar jobbiga upplevelser.
