Trots att jag är gift så lever jag ensam. Jag är 63 år och min man är 68. För snart fem år sedan fick han en mindre hjärnblödning. Han tillfrisknade ganska bra men fick en bestående försvagning i ena armen och benet. Han blev sjukpensionerad och vi kunde haft det ganska bra nu om det inte var för att vi lever helt separata liv.
Han går upp tidigt varje dag, äter ensam sin frukost och går sedan ner i källaren och pysslar med sina hobbyer. Kommer upp till lunch och till middag. Sedan sitter han framför tv:n tills han somnat.
Så ser hans dagar ofta ut. Vi talar aldrig med varandra mer än byter några korta fraser. Jag arbetar och försöker leva ett aktivt liv men de gånger vi är tillsammans utanför huset är lätt räknade. Han är alltid vresig och butter och när vi någon gång har barn och barnbarn hemma ska han alltid skälla på mig och klaga på mat, städning och dukning.
Vi har haft skilda sovrum i många år. Sexlivet har ebbat ut och tidvis kändes det närmast som en obehaglig plikt. Nu vill jag inte alls och han verkar inte heller ha något större intresse.
På sista tiden har jag börjat tänka på att lämna honom, att skaffa en liten egen lägenhet även om det inte blir lätt ekonomiskt. Men om jag inte gör något kommer jag kanske bara att hata honom till slut. Och det vill jag inte. Just nu går jag och känner sådan tvekan över vad jag ska göra. Ska jag våga bryta mig loss?
Ensamhet inom ramen för tvåsamhet är något som många upplever som långt mycket mer smärtsamt än att vara ensam på egen hand. Det låter som att det är i det du nu befinner dig och det som gör att du funderar över hur du ska gå vidare i ditt liv. Jag kan inte ge dig något svar på hur du ska göra men kanske kan jag ge dig lite vägledning i hur du själv kan finna svaret.
En fråga som väcks när jag läser ditt brev är hur du och din man hade det innan han fick sin stroke och blev sjukpensionerad. Du skriver att ni har haft skilda sovrum länge, men utöver det, delade ni livet mer då?
Gjorde ni gemensamma aktiviteter och pratade med varandra om stort och smått? Fanns det en samhörighet mellan er som du tycker har försvunnit? Jag tänker att de problem ni har idag bör ses i relation till hur ni haft det tidigare, vad som finns att bygga på.
Era problem har naturligtvis också sin upprinnelse i din mans sjukdom. Av det du skriver låter det som att han kanske har drabbats av en depression, något som är vanligt hos människor efter allvarlig och livsförändrande sjukdom.
Om så är fallet skulle det kunna förklara en del av hans agerande; att han drar sig undan, är vresig och butter, har minskad sexuell lust och klagar mycket. Skulle du kunna tala med honom om det och om möjligheten för honom att, om han inte redan fått det, söka hjälp? Om din man skulle få behandling skulle det naturligtvis i första hand påverka honom men i förlängningen även er relation.
Utöver att tala om hur han mår behöver ni sannolikt också tala med varandra om hur ni har det tillsammans.
Om vad ni båda önskar av relationen, om det finns vägar att gå för att förbättra den eller om separation är den väg ni båda önskar. Jag tror att ett sätt för dig att komma till rätta med din tveksamhet är att du tar upp detta med din man och hör hur han upplever situationen, vad han tänker om möjligheten till en förändring som skulle gynna er relation och om även han haft tankar på skilsmässa.
Att ta upp ett sådant samtal kan vara svårt, men att inte tala med varandra ger lätt utrymme för många fantasier att växa sig stora och ibland anta former som är orimliga. Genom att prata får du en chans att testa vad som faktiskt gäller. Utifrån ett sådant samtal, de svar du får på dina frågor och det ni gemensamt kommer fram till kan du sedan själv tänka vidare.
Kanske behöver du någon utanför relationen att bolla dina tankar med. Har du någon nära vän eller familjemedlem som kan vara en samtalspartner för dig i de här funderingarna? Om inte kanske du kan fundera på att söka professionell hjälp till exempel via din vårdcentral.
