Jag träffade min nuvarande make för elva år sedan. Vi blev störtförälskade och han lämnade sin fru och två vuxna döttrar. Jag gick från min dåvarande man och tog med mig min då tolvårige son till mitt nya förhållande.
Trots att så många år har passerat så har hans döttrar vägrat acceptera mig. Min make träffar sina döttrar och kan umgås med deras familjer men jag är inte välkommen att följa med. På samma sätt vägrar de att besöka oss.
Döttrarnas mor lever sedan flera år med en sambo, och han har alltid fått umgås med flickornas familjer. Så vitt jag förstår, så är det mamman som fortfarande har så stor makt över sina döttrar trots att de båda är i 30-årsåldern. Hon vill inte att jag ska släppas in i släkten och döttrarna gör som hon säger.
Hur länge ska mamman kunna styra sina vuxna barn som annars är så kloka och ansvarsfulla? Vad kan vi göra för att lösa detta utan att flickorna ska råka i kläm?
I vissa familjer skapar skilsmässor och separationer mycket stora sår som tar lång tid att läka och i en del fall faktiskt aldrig läker. Ofta hänger det ihop med hur relationerna såg ut innan skilsmässan, både mellan barnen och föräldrarna och mellan föräldrarna, men också hur skilsmässan såg ut. Blev någon sviken eller sårad längs med vägen? Blev någon övergiven?
Även vuxna barn är ofta mycket lojala med en förälder som de upplever utsatts för ett svek eller en kränkning, i synnerhet om den föräldern själv fortfarande känner sig sårad eller illa behandlad. Ibland är barn dessutom mer “långsinta” än den förälder som faktiskt drabbades. Det kan helt enkelt krävas mer av barn för att förlåta en förälder som de upplever har betett sig orättfärdigt än vad som krävs av den som blev utsatt men som gått vidare i sitt liv och lösgjort sig från den gamla relationen. Att känslor dessutom långt ifrån alltid är logiska kan också bidra till att konflikter och sår blir bestående och att personer som i många avseenden är kloka och ansvarsfulla beter sig på ett sätt som förefaller irrationellt och är svårt att förstå.
Jag vill inte spekulera i vad som kan ligga bakom den situation ni har i er familj, men utifrån din önskan om att försöka lösa problemet undrar jag om döttrarna vet hur gärna du och din man skulle önska en närmare relation till dem där även du blev insläppt? Om inte, kan du närma dig dem på något sätt för att berätta hur du upplever situationen och höra om de är intresserade av att hitta en lösning och en ny form för er relation?
I ditt brev betonar du vikten av att döttrarna inte ska komma i kläm och om du förmedlar den omsorgen även till dem så underlättar det säkert. Ditt närmande tänker jag kan ske i ett direkt samtal, per brev eller i ett mejl, den form du tycker passar dig bäst och som du tror har bäst chans att mottas på ett bra sätt av dem. Utifrån det kanske ni sedan kan samtala vidare på egen hand eller ta hjälp av till exempel en psykolog.
Ibland kan närvaron av en utomstående professionell person göra att det blir lättare att få till stånd ett bra samtal där alla får säga det de önskar och blir lyssnade till. Ett sådant samtal kan i sin tur hjälpa er att hitta tillbaka till varandra eller åtminstone till en relation som är mer så som ni skulle önska. Vilka som ska delta vid samtalen kan variera både från familj till familj och från gång till gång, det viktiga är helt enkelt vad som fungerar för er och kan bidra till att situationen förändras till det bättre.
