Jag är en nybliven pensionär som haft ett ansträngande och stressigt arbetsliv. Har drabbats av utbrändhet och hjärtinfarkt för några år sedan. Nu njuter jag av friheten så allt borde vara frid och fröjd. Men så är det inte. Min man är för det mesta grinig och otrevlig mot mig. När jag tar upp det så vränger han hela tiden till det så att allt är mitt fel. Egentligen finns inget han kan vara sur över. Jag tar fortfarande hand om det mesta här hemma men nu orkar jag inte mer!
Min man har varit pensionär i fyra år och anser att han inte behöver göra något här hemma. Tidigare var han affärsresande, så jag fick ta hand om hem och barn förutom mitt förvärvsarbete. Trots en akademisk utbildning har jag aldrig fått möjlighet att göra karriär och därför inte tjänat lika mycket som han. Han förstår inte vilket lass jag dragit här hemma när han varit ute på jobb.
Maken har stått för boendekostnaderna och jag för allt övrigt. Villan är skriven på honom fast den är köpt under äktenskapet. Jag vill ändra i lagfarten men det vill inte han.
Det senaste året har jag allt oftare funderat på att skiljas. Man suddar inte ut 35 års äktenskap så lätt men efter så många besvikelser och förnedringar som min man orsakat har jag inte många känslor kvar. Men jag oroas mycket för ekonomin – den är okej nu men om fem år minskar pensionen en hel del. Och att lämna min vackra trädgård blir svårt. Där har jag planterat blommor, buskar och träd tillsammans med mina tårar och ett brustet hjärta. Där har jag funnit lugn och ro.
Hur ser du på saken?
Man lever ett familjeliv och arbetsliv där det ofta går i full fart. Tiden är knapp och det är mycket som ska hinnas med. Barnen ska ha sitt och jobbet sitt och även om det haltar i relationen med partnern så står man på gasen i alla fall. Och som regel fram tills någonting speciellt händer. Det kan vara sjukdom och det kan vara en pensionering och i ditt fall är det ju både och. Du har haft en hjärtinfarkt och ett utbrändhetssyndrom och därefter pensionering. Ditt liv har förändrats radikalt och du njuter av friheten om bara inte…
I ditt fall handlar det om din make. Han är sur och grinig och skuldbelägger dig för sådant som du känner inte är ditt ansvar. Du orkar inte längre och det är fullt förståeligt. Med all rätt känner du dig lurad på lagfarten av ert gemensamma hus. När det gäller lagfarten tycker jag att du ska prata med en jurist som kan informera dig exakt om vad som gäller.
När det gäller ditt liv i övrigt och din allmänna trivsel så är det viktigt att du tar ansvar för ditt eget välmående och fattar beslut som får dig att må bra.
Känner du att du mår bättre av att leva ensam då tycker jag inte att någonting ska få hindra dig att ta steget fullt ut. Har man levt med en person i 35 år då känner man den personens både positiva och negativa drag och man inser att några större förändringar inte är att vänta. Man har tillräckligt på fötterna för att fatta beslut om man ska fortsätta samlivet eller om man ska gå sin egen väg.
Väljer du skilsmässa då kommer du att ha rätt till din del vad det gäller hus och ekonomi – såvida ni inte har äktenskapsförord. Mitt råd är att du börjar med att diskutera det ekonomiska med en jurist och att du sedan fattar ett beslut som du kan leva med och må bra av.
