Jag är en ensamstående mamma på 28 år. Jag har en pojke som fyller sju år snart. Det har varit han och jag i stort sett sedan han föddes. Pappan har funnits med ”i utkanten” till och från. Jag och min son har en väldigt nära och fin kontakt men han har också blivit lite känslig, kanske av att växa upp med bara mig.
Till saken hör att pappan fällts för grov kvinnofridskränkning mot mig. Han har hela tiden kommit och gått som han velat i sin papparoll och i perioder velat träffa sin son flera gånger i veckan och sedan inte hört av sig på ett par månader.
Till slut, när pappan hotat mig igen för några månader sedan, fick jag äntligen styrkan att ta tag i umgänget efter att ha fått tips och råd av bland annat kvinnojouren. Nu har jag bestämt umgänget till varannan helg och hämtning en gång i veckan från fritids. Vi bor bara ett par kvarter från varandra, så pojken får komma hem och sova om han inte vill sova hos sin pappa. Han har till exempel ingen egen säng där utan får sova mellan pappan och hans sambo. Detta gör pappan vansinnig, att jag inte ”tvingar” sonen att sova kvar.
Jag undrar hur mycket min egen ”avsmak” för pappan som blandas in i det hela. Vill jag inte att pojken ska tycka om honom bara för att jag själv är arg. Jag måste erkänna att jag tycker det är väldigt jobbigt när min son inte är hemma. Jag har en pojkvän så jag är inte ensam men jag vill ha mitt barn hos mig!
Ibland när min son kommer från sin pappa är han ledsen och gråter eftersom pappa sagt att jag är en idiot, att han ska låta omskära pojken eller ta med honom till sitt land i månader och att han då inte ska få träffa mig.
Jag försöker att aldrig prata illa om pappan inför pojken men hur förklara jag sådant? Hur ska jag kunna lita på pappan som förälder när han svikit så många gånger redan? Det är över fem år sedan vi separerade. Jag har varit i kontakt med familjerätten men eftersom pappan inte kommit till mötena vi har bokat så tyckte de att det var meningslöst. Vi har gemensam vårdnad.
Om du känner att din son verkligen far illa av umgänget med sin pappa har du möjlighet att begära ensam vårdnad. En pappa som hotar sitt barn känns ju inte som den ultimata pappan. Jag hoppas att han har bra sidor trots allt – och att dessa sidor kan uppväga åtminstone lite av det negativa.
Att du satt stopp för pappans besök som gick ut på att han kom och gick som han ville är bra. Att ha bestämda tider för hämtning och lämning är viktigt och inte minst för pojken så att han kan förbereda sig och vet i förväg när besöken ska ske.
Din inställning till pappan spelar in. Du har ingen tillit till honom och det bidrar säkert till att din son inte sover över hos sin pappa. Hade han varit en man som du litat på och respekterat skulle möjligheterna till samarbete ökat och ni hade gemensamt kunna jobba på fungerande övernattningar.
Nu tycker du att det är skönt att grabben kommer hem om kvällarna och omedvetet ger du säkert också din son denna input. Pappan har inte kommit till mötena på familjerätten och det är olyckligt. Som regel är det lättare att fatta beslut om utomstående professionella personer styr upp samtalen.
Eftersom fadern vägrar att samarbeta i samtal och faktiskt hotar sin son med såväl omskärning som kidnappning, så bör du noga betänka om du ska kräva ensam vårdnad. Om du väcker denna talan så prövas vårdnadsfrågan i domstol.
Man kan bli tilldömd ensam vårdnad bara om rätten finner att gemensam vårdnad är ”uppenbart oförenligt med barnets bästa”. Det finns bara två orsaker då domstolen dömer ensam vårdnad istället för gemensam. Det är om en förälder anses vara olämplig som vårdnadshavare eller om konflikten mellan föräldrarna är så pass allvarlig att de inte kan samarbeta om sådant som rör barnet. Nu har det gått fem år sedan skilsmässan och det känns utopiskt att ni någonsin kommer att kunna samarbeta kring pojken.
Ensam vårdnad betyder inte att pojken inte får träffa sin pappa – för det kommer han med all säkerhet att få göra. Men hur och när ska avgöras i samtal, det kan inte han smita undan från.
