Är jag ensam om att ha dessa fantasier?

Jag är kroniskt sjuk och handikappad sen barndomen. Trots behandlingar och medicinering har sjukdomen gjort att jag tvingats leva ensam och isolerad och fått försaka mycket. Nu är jag 50+ och har inte en enda vän. Jag har aldrig kunnat resa och har aldrig haft någon man.

Utanförskapet har gjort att jag har en livlig fantasi. Jag har skapat mig en annan identitet att fly till, som en sorts ventil för att orka med allt. Jag har hittat på namn, yrke och familj till mitt låtsas-jag. Hon har egenskaper, en kropp, utseende, förutsättningar, barndom och vuxenliv som jag önskar att jag haft. Hon upplever mycket, är ute och reser och har allt jag kunnat önska mig.

Detta började i tonåren och detta fantasi-jag har följt mig genom åren. Jag pratar med mig själv och växlar mellan dessa identiteter och låtsas prata med någon annan. Även om jag kan skilja på mitt riktiga och mitt låtsas-jag, så kan man undra – är jag riktigt klok?

Jag har aldrig kunnat utbilda mig men har egen försörjning och egen lägenhet. Jag klarar mig på egen hand i samhället men saknar en viktig komponent i livet. Förutom ensamheten lider jag av ett jättestort självförakt och kan inte förlåta mig för sådant jag gjort. Jag skulle vilja lära mig acceptera mitt tragiska öde. Dessa dagdrömmar känns som ett “missbruk”.

Är jag ensam om att fantisera och prata med mig själv? Vad beror det på och är det skadligt? Bördan skulle kännas lättare om det är ofarligt och inte leder till något värre.

Ditt brev och din situation berör mig verkligen. Jag vill börja med att säga att generellt är fantasier inte ett dugg skadliga och absolut inget tecken på att man håller på att förlora förståndet.

Du har fantiserat sedan tonåren och idag är du över 50 år och kan skilja på vad som är fantasi och vad som är verklighet. Ingen fara alltså. Jag är säker på att du är långt ifrån den ende som upplever verkligheten tung och tar fantasin till hjälp. Ha inga skamkänslor för detta.

Tar fantasierna överhand så att man väljer bort det verkliga livet till förmån för fantasivärlden – då känns det inte riktigt bra. Har man ett komplicerat liv, som jag tror att du har med tanke på kronisk sjukdom och handikapp som innebär att du fått försaka mycket, kan det kanske ibland vara så att fantasivärlden är det enklaste alternativet. Det enklaste men inte alltid det bästa.

Jag skulle önska att du kunde länka samman verkligheten med fantasivärlden så att du också i verkliga livet kan få feedback, upplevelse, vänner och kärlek.

Du beskriver att du klarar ditt liv på egen hand med boende och försörjning, vilket indikerar att du har god förmåga trots ditt handikapp och dina bekymmer. Vad som oroar mig mest är ditt stora självförakt och att du inte kan förlåta dig själv sådant som du säger att du ställt till med.

Tycker man illa om sin person så straffar man också sig själv. Det kan vara genom att man medvetet eller omedvetet väljer bort de goda tingen – som till exempel vänskap och kärlek. Den som föraktar sig själv tycker inte att hon är värd positiva händelser i sitt liv.

Du säger att du vill lära dig att acceptera det som blivit fel i ditt liv – och här tror jag att du har själva knuten. Jag tror att du behöver prata och bearbeta och få hjälp av en terapeut i den här processen för att kunna lösa din knut och gå vidare i livet. Jag råder dig alltså att snarast boka tid för terapeutiskt samtal.