Han hade då hunnit skaffa egna rutiner, bland annat promenader. Under dessa träffade han nästan dagligen en ensamstående kvinna som vi umgåtts med en hel del. Han hade för vana att ge henne en kram när de träffades och även i min närvaro. Först brydde jag mig inte om det men när jag fick sluta arbeta blev det mer bråk hemma och vid några tillfällen uttryckte han sin önskan att få bo hos vår “vän”. Han sa att det bara var ett skämt.
I somras var det enormt bråkigt men vi försökte samsas. När jag skulle ge honom en kram blev jag bortknuffad med orden “man behöver inte kramas jämt”. Det kändes hårt med tanke på hur han varit när vi träffat vår “vän”. Min man tycker att jag är svartsjuk på denna kvinna men jag vet inte om det är så.
När jag började gå hemma slutade han gå ut som innan. Jag har sagt att han kan fortsätta med det men det gör han bara när jag är bortrest och hälsar på barnen. Jag hittar på aktiviteter själv. Det känns ibland som om skilsmässa vore enda utvägen. Det finns knappt någon närhet mellan oss längre.
Jag brukar säga att jag bara är ett hembiträde som sköter hushållet. Han lagar ej mat, har aldrig tvättat kläder och så vidare, så han skulle få ganska jobbigt att bo själv. För mig skulle det vara lättare men kanske ensamt ibland.
