Jag är 75 år och min son är 35. Han har ett förståndshandikapp och är hemma hos mig hela dagarna. Han kan inte arbeta och har inget umgänge eller några intressen. Annars är han en fungerande ung man som är artig, trevlig och renlig.
De sista åren har han blivit nästan folkskygg. Han vill inte gå ut eller följa med någonstans. Han håller mest på med sin modelljärnväg eller lyssnar på ljudböcker. Jag är rädd att han blivit psykiskt sjuk. Är det möjligt för en utvecklingsstörd att bli det?
Jag har hållit honom ifrån flickor så att han inte ska bli lurad. Har även hållit honom ifrån andra ungdomar som kan tänkas utnyttja honom. Har jag i all välmening isolerat honom för mycket?
Nu börjar jag bli till åren och är lite rädd att bli sjuk eller när jag går bort. Hur det ska bli för sonen då? Han har ju bara mig. Hur ska jag kunna förbereda honom på det?
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Är man förälder till ett handikappat barn så är det inte alldeles enkelt att lämna ifrån sig ansvaret och barnet när den tiden kommer. Många förståndshandikappade ungdomar flyttar hemifrån när de är 18-20 år och bosätter sig till exempel i gruppboende där det finns personal.
Men andra fortsätter att bo hemma, så som din son gjort. Jag förstår din oro och jag tycker det är jättebra att du vill börja förbereda en annan sorts liv för din son. Jag tror att det är rätt tid nu att han får vänja sig vid en förändring samtidigt som du finns med som hans trygghet.
Jag har arbetat en hel del med ungdomar och vuxna på gruppboende och jag har bara gott att säga om denna boendeform. Jag tycker att man på ett bra sätt tillvaratar den boendes personlighet och intressen och ser till så att de utvecklas och mår bra.
Många i din sons ålder har också en daglig sysselsättning, det kan till exempel vara dagcenter eller någonting annat som kanske är lämpligare. Tiden kan bli lång att bara vistas hemma och sysselsättning om dagarna brukar ha god påverkan. Precis som det kan vara bra att träffa ungdomar i samma ålder och ha lite fritidsaktiviteter. Ungdomar som fortsätter att bo hemma missar ju ofta detta. Jag förstår att du agerat med sonens bästa för ögonen och när man har ett barn som är annorlunda blir man lätt överbeskyddande.
Även förståndshandikappade kan utveckla psykisk sjukdom, precis på samma sätt som vi andra. Att han dragit sig undan allt mer kan bero på att han inte har så mycket aktiviteter omkring sig och inga tider att passa.
LSS-lagen riktar sig till din son och andra med liknande handikapp. Denna lag är till för den handikappade och ger honom en hel del rättigheter.
Mitt råd är att du finner ett boende till din son där han får det stöd han behöver och att han sakta med säkert slussas in i detta boende redan nu. På så sätt kan du vara med och vara hans trygghet i början vilket säkert kommer att kännas bra för honom. Han kan fortfarande ha sitt rum hemma och komma på besök, till exempel om helgerna.
Kontakta LSS-handläggare på din kommun. Förklara i korthet situationen för denne och du kommer att bli slussad vidare. Du har även möjlighet att tala med kurator om du skulle vilja det.
Tillsammans med personal inom omsorgerna så tror jag att du har alla möjligheter att komma fram till någonting som är bra för din pojke och som även känns bra för dig.
