Jag är en kvinna på 41 år som tidigare varit gift och har två barn från det äktenskapet. Min nye man är nio år äldre, har också varit gift och har två vuxna barn som bor utomlands. Varje sommar brukar vi åka ner och hälsa på dem.
I november förra året hade vi en så stor konflikt att vi ansökte om att skiljas. Vi sa hemska ord och hotelser till varandra. Vi skonade inte ens barnen. Vi var arga och sa saker vi inte menar.
Problemet är att min man ringde ner och informerade sin mor om det som hänt. Hon i sin tur gick vidare med berättelsen till sitt barnbarn som jag tidigare haft bra kontakt med.
När jag en dag ringde upp henne så blev jag uppläxad med ett föredrag om hur ett äktenskap ska se ut. Då sa jag, att jag aldrig vill ha kontakt med henne igen och sedan dess har vi inte talats vid.
Det blev ingen skilsmässa och nu är det semesterdags igen. Vi har en egen bostad där nere vi kan åka till men min man ställer krav på att jag måste krypa till korset och prata med hans dotter annars blir det ingen semester.
Vad ska jag göra? Jag accepterar att jag sagt något jag inte borde men det är inte mitt fel att det fördes vidare och fick så stora proportioner. Det är jämt jag som gör fel när det gäller hans familj. Varför kan han aldrig ta hänsyn till hur jag känner? Jag mår inte bra av detta.
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Vad du berättar är ett typiskt exempel på vad som kan hända när man drar in barn, släkt och vänner i sin ilska och frustration vid gräl eller skilsmässa. Just då kan det kännas okej eftersom man vill svartmåla sin partner och vill att omgivningen ska stå på ens egen sida.
Men på sikt är det aldrig okej! Det brukar bara leda till att skilsmässan blir ännu mer infekterad och gör man som ni, väljer att börja om på nytt tillsammans, så har man ju alla misstänksamma släktingarna emot sig.
Jag kan nog tänka mig att ni alla gjort fel lite till mans och det gäller att ni samarbetar för att komma vidare. Bry er inte om att fokusera på vems fel det är eller vem som sade vad. Låt sådant sakna betydelse! Koncentrera er istället på att nu gå framåt!
Det krävs att din make tar sin del av ansvaret och arrangerar saker och ting på ett sätt som känns bra för både dig och dottern. Ni kan till exempel träffas på en restaurang, bara som ett första steg. Har man en känslig situation kan det underlätta om första mötet sker på neutral mark.
Om både du och dottern fokuserar på att vara normalt artiga och trevliga mot varandra, så kanske det första och värsta hindret lägger sig. Det handlar om att ha en sådan inre styrka att man kan ha överseende med vissa saker. Försöker man att inte se det som en kamp så tror jag att det går bättre.
Du och dottern behöver inte bli bästa vänner utan det räcker om ni kan ses ibland och kallprata, att ni för familjens skull har en trevlig fasad mot varandra. Känns detta rimligt finns också möjligheten att ni så småningom kan hitta tillbaka till den forna gemenskapen.
Undvik dock att prata om det som hänt. Ska man diskutera det som utlöst konflikten, så bör lite tid ha passerat och såren ska inte vara färska.
Jag tror att det blir svårt att åka med din make på semestern och samtidigt undvika att träffa hans barn. Vägrar du träffa hans barn är risken stor att det blir nya konflikter mellan dig och maken.
