Trots behandlingar har jag blivit sämre och min läkare har förklarat för mig att jag kommer att dö av denna cancer även om hon inte kunde säga när. Än så länge klarar jag mig hemma men det är en tidsfråga hur länge. Jag funderar på hospice och jag funderar på att ta livet av mig innan det går så långt. Jag har så svårt att tänka mig ett liv som går ut på att vänta på döden varje timme.
Jag vårdade min mamma i hemmet när hon dog av cancer på 70-talet och såg vad hon gick igenom och kan inte tänka mig detsamma. Jag är frånskild sedan många år och bor ensam. Jag fick min son sent i livet och han är bara 23 år. Han lider också av att se mig bli allt sämre.
Det ska finnas en klinik i Schweiz där man kan få dö när man känner att tiden kommit. Hur fungerar det? Jag har så svårt att prata med min son om detta som sker och vi låtsas som om allt är som vanligt men det blir allt svårare. Hur ska jag kunna tala med honom?
Jag har vänner men orkar inte umgås med dem och har dragit mig tillbaka. Ibland kan jag sakna att ha någon att tala med. Vad finns det för hjälp att få i livets slutskede, såväl medicinsk som psykologisk? Vilken hjälp kan min son få?
Förr var döden ett mer naturligt inslag i människors liv. Man dog som regel hemma omgiven av sin familj och alla kunde stötta varandra på ett annat sätt. Idag känns döden mer främmande eftersom den döende ofta vistas på sjukhus och familjerna lever inte efter samma slutna mönster som förr.
Hur man upplever sin kommande död är högst personligt och det finns inga färdiga koncept att hålla sig till och inga rätt eller fel. Var och hur man vill sluta sitt liv är upp till varje individ att bestämma och dessa beslut ska respekteras.
Kliniken i Schweiz heter Dignitas och har under flera år hjälpt svårt sjuka människor som vill avsluta sina liv genom att ge dem en dödlig dos sömnmedel. Ett antal svenskar precis som människor från olika delar av världen har sökt sig dit. E-postadressen är dignitas@dignitas.ch och telefonnumret +41 44 980 44 59. Genom att kontakta kliniken kan du säkert få svar på dina funderingar.
Vård i livets slutskede kallas palliativ vård och målet är att den sista tiden i livet ska bli så bra som möjligt. En del föredrar att bo i hemmet så långt det är möjligt och får där hjälp av vårdpersonal medan andra föredrar vård på sjukhus, hospice eller sjukhem.
På hospice finns utbildad personal, ofta med specialutbildning. Hospice kan vara att föredra framför en vanlig vårdavdelning eftersom de har större personaltäthet och större möjlighet till samtal såväl med den sjuke som med dess anhöriga.
Oavsett var man bor sätts det fokus på att lindra smärta och obehag. Ingen ska behöva ha ont eller lida av ångest. Den palliativa vården ska ge psykiskt, socialt och andligt/existentiellt stöd. Stöd till närstående ingår också.
Jag förstår att du har svårt för att prata med din son om din sjukdomstid och död. Ändå tror jag att det är dags att ni pratar nu. Boka tid hos din läkare för ett anhörigsamtal så att du och din son tillsammans får all information kring din sjukdom. Då får ni också information om fortsatt stöd och hjälp samt vilka vård- och boendealternativ det finns för dig i din kommun. Både du och din son har rätt till psykologiskt stöd och om du eller sonen känner behov av mer existentiellt stöd så finns det präster som är väldigt duktiga på denna typ av samtal.
Oftast är det svårast att bryta tystnaden och ta första steget till samtal. När man väl börjar prata brukar det vara så mycket man vill säga. Man kanske vill prata om speciella tillfällen man haft, kanske om framtiden för den efterlevande och kanske också om praktiska ting som begravning och arv.
Kan man prata med varandra om det som sker, så brukar man också kunna sörja och bearbeta tillsammans. Tveka inte att ta kontakt med din vårdpersonal för att räta ut ytterligare frågetecken!
