Jag har många egna tuffa erfarenheter i bagaget

En gång i tiden kallades hon för hjärtetant – kvinnan som svarade på frågor om kärlek i veckotidningarna.

Man kan väl säga att hon fortfarande finns, fast hennes skepnad förändrats genom åren. Idag är Hemmets Journals “hjärtetant” en välutbildad terapeut och familjerådgivare; jeansklädd med spretig tuff frisyr. Hon heter Ingrid Winterhof och inget mänskligt är henne främmande.

– Ingenting är väl egentligen mer betydelsefullt för oss människor än relationer, säger hon. Och ändå är det så svårt, och har alltid varit det!

På frågan om vad som är viktigast för henne i sina svar till läsarna svarar hon utan att tveka:
– Ärlighet! Det är min ledstjärna både som terapeut och människa. Är det en sak som jag kan lova, så är det att jag är ärlig.

Och så vill du väl säga några tröstens ord..?
– Ja, men de måste vara uppriktiga. Men lyckligtvis är det så, att oavsett hur besvärlig situationen är, så finns det alltid ljuspunkter, lösningar och något som är positivt att ta fasta på. Sen är det en annan sak att det kan vara svårt att se det där när man har det jobbigt.

– Mitt eget liv har inte alltid varit lätt och det är kanske en fördel med lite egna tuffa erfarenheter i bagaget när man har ett yrke som mitt!

Mamma inspirerar
Ingrid är född i Billesholm i Nordvästskåne och är uppvuxen i Bjuv en bit därifrån. Pappa var byggmästare medan han levde och mamma forskar i medicinhistoria.

– Ja, hon är fortfarande aktiv, trots att  hon är 74, säger Ingrid. Hon skriver böcker, föreläser och reser, en fin förebild som gör att man inte alls fasar för att bli äldre.

Ingrid hade en bra och trygg uppväxt, men vid 17 års ålder släppte hon bomben: Hon var med barn. Ja, och så kom dottern Yasmin till världen.

– Samtidigt tog det också slut med min 19-årige pojkvän, Yasmins pappa. Han hann inte riktigt med i den raska mognad som för min del blev följden av graviditet och barnafödande, säger Ingrid och fortsätter:

– Det gick faktiskt mestadels riktigt bra att vara ensamstående mamma och det berodde nog mycket på att det var vanligare att få barn tidigt på den tiden. Hemma i Bjuv var vi ett litet gäng unga mammor som träffades och hade en stor gemenskap.

Efter ett år som ensamstående träffade Ingrid sin andra man och fick, 20 år gammal, dottern Emelie. Efter åtta år tillsammans bröt paret upp och Ingrid träffade Leif, som hon lever med idag. Tillsammans har de sonen Adrian, 15 år.

– Leif och jag är inte gifta – men vi har varit, ler Ingrid. Efter över 20 år tillsammans gick vi skilda vägar. Det passerade två och ett halvt år, sedan fann vi varandra på nytt!

– Jag har under alla år haft en fin kontakt med både Yasmins och Emelies pappor. Det är klart att det inte alltid varit utan konflikter och besvikelser, men det har ändå för det mesta gått väldigt bra. Ja, det har funnits tillfällen vid till exempel födelsedagar när vi alla träffats, mina ex-män, deras nya partners och barn.

Tre barn
Ingrid talar med stor kärlek och engagemang om sina tre barn, men skrattar också gott åt att människor ofta tror att hon är den perfekta mamman.

– ”Ja, du är ju terapeut”, säger de. Fast då har de inte sett mig när jag har arbetat en hel dag, skyndat till affären för att handla mat och sen kommer hem till ett kök i kaos! Då är jag inte så “terapeutisk” utan får ett högst vanligt utbrott!

– Men att vara mamma har lärt mig mycket, bland annat att de saker man som förälder ofta har mest ångest och dåligt samvete för, det kan mycket väl vara sådant som barnen inte ens minns. Däremot kan de förebrå en för annat som man själv inte haft en tanke på…

Udda mötesplatser
Ingrids väg till arbetet som familjerådgivare har inte varit spikrak. Hon har bland annat läst socialantropologi på universitetet, arbetat som frilansjournalist, skrivit noveller till olika veckotidningar och varit vårdare inom psykiatrin.

Så småningom utbildade hon sig sedan till familjerådgivare. Hennes arbete innebär många uppdrag för socialtjänsten.

– Vid de tillfällena möter jag människor som dömts till att träffa mig och de är därför inte ett dugg positivt inställda. Den första månaden handlar ofta om att försöka bryta isen och jag är öppen för okonventionella metoder. Jag har till exempel tillbringat ganska mycket tid på gocartbanan när jag arbetat med unga killar som hamnat snett. Men huvudsaken är att man kan nå varandra!

Till Ingrids spalt i Hemmets Journal kommer brev från människor i livets alla skeden.

– Ska jag vara ärlig hade jag nog trott att de flesta brevskrivarna skulle vara damer i ganska mogen ålder, men där bedrog jag mig, säger hon och ler.

– Det är både män och kvinnor, ungdomar, medelålders och äldre som skriver, och det tycker jag är fantastiskt. Det är något att vara ödmjuk inför, detta att människor betror mig med sina problem.

– Något som ofta slår mig är   att vi kvinnor fortfarande har en sådan förmåga att ta på oss en slags vårdande roll, där vi ser det som vår uppgift att lösa problem som egentligen ligger hos den man vi har en relation till.

Ingrid ser en stor skillnad mellan sitt vanliga arbete och på sin rådgivningsspalt i Hemmets Journal.

– Ja, många som skriver till tidningen verkar redan innerst inne veta vad de vill göra åt sitt problem, säger hon. De vill egentligen bara ha bekräftelse på att det till exempel är rätt att bryta upp från en dålig relation. Eller att ge ett förhållande ännu en chans.

Egna misstag
Detta med att börja om, vet alltså familjerådgivaren själv ett och annat om.
– Ja, det har ju jag och min Leif gjort och det känns jättebra! I höstas när han fyllde 50 reste vi tillsammans med Adrian till Egypten och på Leifs 50-årsdag, efter ett dyk- och snorklingspass förlovade vi oss på stranden.

– Jag tror att vi nu har lärt oss av våra misstag, åtminstone så pass mycket att vi inte upprepar dem! Vi har nog också lärt oss att inte ta varandra för givna.

Deras son Adrian är adopterad från trakten kring Uralbergen i Ryssland.
– Adrian är en mysig, sportgalen kille som är stolt över sitt ursprung. När han pratar på internet kallar han sig för “Ryssen”. Som tonårskille kan han ibland konstatera att hans mamma inte alls är perfekt, trots att hon har till yrke att ge andra råd. Jag påpekar till exempel ständigt för honom att han inte får svära, trots att det händer ganska ofta att jag själv tar till kraftuttryck…

– Inte så bra, jag vet – men man är ju trots allt inte mer än människa!