Hjälp! Jag är så rädd och osäker

Jag är en tjej på 16 år som verkligen vill ha hjälp. Det är så att jag är jätteosäker på mig själv. Jag kan vara så taskig mot alla runt omkring mig. Mina föräldrar har varit skilda sen jag var knappt 2 år och jag har styvföräldrar på båda hållen.

Jag har inte varit tillsammans med min pojkvän speciellt länge. Jag tycker verkligen om honom, mer än något annat! Men jag kan inte vara snäll mot honom. Säger bara dumma saker hela tiden som jag inte menar eller vill att han ska ta skada av. Vi har pratat mycket om det och han säger att han känner sig sårad och ledsen. Varje gång vi bråkar eller liknande så är det oftast jag som blir rädd och osäker och vet inte vad jag ska säga. Då är jag istället taskig. Sedan får jag dåligt samvete för jag vet att jag hade fel. Men istället för att bara be om ursäkt så försöker jag få honom till att göra det, eller så pratar jag om saker runt omkring och fäller små kommentarer för att jag vill att han ska förstå att jag verkligen är ledsen för det som hänt. Men jag kan inte be om ursäkt!

Jag förstår inte hur jag kan vara så dum mot någon som jag tycker om så mycket. Likaså mot mina föräldrar som jag älskar så högt (bara de biologiska). Kan mitt dåliga uppförande ha något med mina föräldrars separation att göra? Eller kan det bero på min styvpappas alkoholproblem? Jag har inte haft det så lätt i skolan under alla år och inte hemma heller. Tack på förhand.

Det är ett på många sätt fint och insiktsfullt brev som du skrivit. Det känns verkligen att du själv lider av ditt ibland riktigt destruktiva sätt. Och naturligtvis måste du så snart som möjligt få hjälp med att förändra det. Du behöver någon professionell person att prata med för att få ur dig det, som du mår så illa av. När du blir så arg och taskig som du beskriver, så bär du på de negativa känslor som du uttrycker – fast du ofta riktar dem mot fel person, t ex din pojkvän. Jag tror att en del av din svårighet i att be om ursäkt ligger just i att du känner dig precis så illagjord och gräslig som du uppträder. Det är bara det att du just då inte kan sortera ut ursprunget till din känsla. Du uppträder precis lika illa som du mår och stoppar inte förrän du själv blir rädd att du kanske denna gång överträtt en gräns, där du straffat ut dig själv. D v s att den du bråkar med inte längre accepterar att bli taskigt behandlad av dig utan drar sig undan.

Du skriver att du är “rädd och osäker” och detta har naturligtvis en stor del i att du beter dig som du gör. Det framkommer tydligt av ditt brev att du inte vill att pojkvännen ska lämna dig. Rädslan för det kan ibland ta sig det uttrycket att vi genom att bete oss illa kan uppleva att vi “lämnar” någon, vilket känns mindre kränkande än att själv “bli lämnad”. Vi kan därigenom åstadkomma just det som vi är mest rädda för – fast på eget initiativ.

Samtidigt vill jag betona att jag är övertygad om att du är betydligt mer än en tjej som ibland bråkar med sina närstående. Du har säkert många fina kvaliteter, som du också kan uttrycka gentemot föräldrar, pojkvän och andra vänner. Det är viktigt att du får hjälp med att utveckla de goda sidorna och samtidigt finna mer ändamålsenliga sätt att hantera den sorg och ilska, som ligger bakom dagens problem. Jag tror precis som du, att föräldrarnas separation, styvfaderns alkoholproblem och svårigheter i skolan har i olika grad del i att du mår som du gör idag. Alla dessa starka känslor måste du få hjälp med att uttrycka och bearbeta. Börja gärna med att vända dig till skolkuratorn för inledande samtal. Hon kan sedan “remittera” dig till barnpsykiatrisk klinik om du själv vill och känner att du behöver det. Kanske behöver du bara ett antal samtal med skolkuratorn för att börja mjuka upp attityden “anfall är bästa försvar” till ett mer tillitsfullt förhållningssätt gentemot omgivningen. Lycka till.