Min bror hindrar mor från att flytta till bättre boende

Jag är desperat efter ett råd kring ett problem som uppstod när min far gick bort mycket hastigt. Då sade min mor att hon inte ville bo kvar i lägenheten med alla minnen och att hon inte vågade gå ut själv. Hon ville flytta närmare mig och menade att det hade far också velat att hon skulle göra.

Men min bror ville inte det utan övertalade henne att bo kvar. Han skulle inte kunna besöka henne så ofta om hon flyttade. Vilket är konstigt resonerat eftersom han inte skulle få längre resväg till henne även om hon flyttade närmare mig.

På grund av detta är mor nu mycket ensam. Min bror är inte så ofta där, men skickar sin fru ibland för att hjälpa henne. Jag bor ganska långtifrån mor men försöker komma in ett par dagar i veckan för att hjälpa henne.

För en tid sedan hittade vi en mycket fin lägenhet här på vår ort och när jag ringde och sade det till mor, så blev hon jätteglad och ville ta den utan att ens titta på den. Om hon flyttat skulle jag kunnat träffa henne varje dag och gå ut med henne för att träna hennes dåliga ben. Hon har diabetes också så det är ganska oroligt att ha lång väg till henne. Men när min bror fick reda på detta så började övertalningskampanjen och hon ändrade sitt beslut.

Är det inte ganska egoistisk att på detta sätt hindra sin mor från ett mer socialt och innehållsrikt liv? Att komma ut mer bland folk. Ibland när jag hälsar på så sitter hon bara och tittar rakt fram. Risken finns att hon ger upp. Jag är rädd för det.

Min bror har sagt till mor att hon inte får berätta för mig vad han säger till henne, men jag får ändå reda på en hel del. Han nämner ingenting om vad han sagt när jag pratar med honom. Då tycker han att det är okej om hon flyttar. Han säger alltså en sak till mig och en annan sak till mor. Därför är det väldigt svårt att fråga honom vad han tänker på.

Hur ska jag lösa detta? Jag orkar inte kämpa mot honom, och jag blir lite sur på mor som inte säger till honom hur hon vill ha det. Hon är ju vid sina sinnens fulla bruk. Jag vill att vi ska komma överens i familjen, men har väldigt svårt för falska människor. Följden blir att jag drar mig undan.

Det finns mycket att läsa mellan raderna i ditt brev, som du inte nämner men som jag tror ligger till grund för den konflikt ni har i familjen idag. Som jag ser det handlar det om minst två problem. Ett mera konkret, praktiskt sådant som gäller hur ni på bästa sätt ska ordna det, så att er mor får en så bra ålderdom som möjligt. Och det bör vara fullt möjligt att gemensamt lösa det på ett hyggligt sätt. Det andra problemet handlar om en gammal syskonrivalitet – av kända eller okända orsaker – där er gamla mor kommer i kläm i den maktkamp som nu utspelar sig mellan er.

Visst har de flesta av oss en önskan om att vara “överens i familjen” precis som du. Men när åsikterna är alltför olika är det många gånger inte möjligt och ej ens önskvärt att på ytan försöka vara det. Jag vet ingenting om skälen till att du inte “orkar kämpa” mot din bror – bara du vet vad som skrämmer dig. Men om du fortsätter att låta dig skrämmas och “drar dig undan” så kommer det troligen på sikt att ha förödande konsekvenser för din mor. Hur ska hon orka balansera mellan två barn, där hon säkert vill vara båda till lags och inte orkar med att bli avvisad av något av barnen. Av ditt brev framkommer tydligt att du vill din mor mycket väl och på många sätt är beredd att ställa upp för henne praktiskt och känslomässigt. Det tror jag att du har goda möjligheter att också förverkliga. Ett förslag till det är följande.

Du vet ju “officiellt” inte om din brors ovilja till att er mor ska flytta. Båda barnen vill förhoppningsvis henne väl. Bestäm ett sammanträffande med din bror hemma hos din mor, där ni tillsammans ska diskutera hur ni på bästa sätt ska ordna det för henne nu efter makens död. Er mor slipper “medla” mellan er och era olika synpunkter bör bli tydliga för er alla. Ännu bättre är naturligtvis om du orkar stå för att du anar en tveksamhet hos din bror i flyttfrågan och därför anser det extra viktigt att ni sätter er ner och försöker lösa det hela. Hur du än formulerar inledningen, så känns det mycket viktigt att ett “planeringssamtal” för modern kommer till stånd. Vid ett sådant samtal är det självklart att väga in sådana faktorer som – var har modern chans till den bästa omvårdnaden, den mesta träningen för sina ben och den största möjligheten till besök och övriga sociala kontakter? Detta tror jag att ni kommer att lyckas med. Eventuellt kommer bakomliggande konflikter upp till ytan och då får ni syskon ta ställning till om ni vill och kan gå vidare i den problematiken – eller fortsätta att lägga locket på. Det viktiga är att ni hittar en gemensam och av alla accepterad lösning på moderns framtida boende.