Är det rätt att kohandla om sex?

Min man är skadad fysiskt och har svårt för sexuell närhet. Han lider också av prestationsångest. Vi har pratat hundratals gånger om detta och försökt hundratals olika modeller. Han vill helst inte tala om det, men jag framhärdar eftersom vi är ganska unga och dessutom ganska nygifta.

Häromdagen tröttnade jag på att utföra mentala och fysiska cirkuskonster för att få till lite sexuell närhet, och föreslog en “kohandel”. Till saken hör att jag har ett barn från en tidigare relation som är i skolåldern. Och att jag inser att vi snart nog får lov att lägga syskontankarna på hyllan, dels p g a min ålder och min svaga/nästan obifintliga fertilitet, dels att hans skador som ej kommer att bli bättre och inte kan vara till någon hjälp med att sköta ett spädbarn.

Kohandeln lydde: När vi väl beslutar oss för att “lägga ner” tanken på syskon, så ska jag låta honom “slippa sex”. Istället inför vi typ ersättningskel som kan ge oss båda glädje. När jag såg lättnaden i hans ögon insåg jag hur detta plågar honom och hur gärna han vill genomföra denna kohandel. Då blev jag rädd. Vad kommer detta innebära för mig? Jag är en varmblodig kvinna och är rädd för att han tar ytterligare ett steg bakåt mot den passivitet som börjat prägla honom. Och att jag kommer i “tacksamhetsskuld”.

Jag har ingen att tala med om detta. Mina vänner är gifta och lyckliga och har inga liknande problem. Min man vill inte följa med på någon typ av samtal, varken med läkare eller familjeterapeut, trots att jag tagit upp frågan ett flertal gånger. Snälla, ge mig goda råd och tankar!

Du skriver i det brev att ni är ganska unga och dessutom ganska nygifta. Av det drar jag den troliga slutsatsen att du, redan när ni gifte er, hade kunskap om din mans fysiska skada och de problem det kunde föra med sig i samlivet. Sedan ville ni säkert båda tro att det kunde bli bättre – att med kärlek och tålamod skulle så småningom ett hyggligt sexualliv kunna växa fram. Och så visar det sig att det hela blir sämre än förväntat och att ni dessutom har svårt att prata om ert gemensamma problem. En låsning i konflikten mellan krav och förmåga uppstår och du erbjuder en reducering av kraven för att få till stånd en öppning till kärleksfulla möten utan samlagskrav. Den lättnad, som din man då visar, skrämmer dig samtidigt. Ska resten av ditt liv se ut så här? Kan en “varmblodig kvinna” som du i längden acceptera en sådan nivå på ett samliv, som skulle bli resultatet av en genomförd “kohandel”?

Generellt finns det i alla relationer både plus och minus att ta ställning till, när vi göra våra livsval. Vad jag helt saknar i ditt brev är positiva kommentarer om din man och i övrigt ert gemensamma liv. Jag kan undra vad det var som förde er båda tillsammans och till och med fick er att fatta ett så stort beslut som att gifta er. Vad är det som är gott och bärande i er relation? Många gånger kan naturligtvis sjukdom eller skada uppstå hos endera parten. Har äktenskapet andra goda kvaliteter – och/eller vi har en lång livshistoria tillsammans – så kan det självklart balansera många svårigheter. Det är naturligtvis bara du som kan göra ditt “bokslut”, där du väger gott och ont mot varandra. Du skriver att din man inte vill gå gemensamt och prata med någon terapeut. Men du kan kanske få följa med till hans läkare en gång för att få en realistisk bild av vad som är möjligt eller omöjligt, när det gäller den fysiska hälsan idag – och den framtida prognosen.

Även om din man inte gemensamt vill prata med någon, så tror jag att du skulle ha stor nytta av att göra det själv. Du kommer inte att må bra framledes om du hela tiden känner att du är djupt frustrerad i dina behov. Din man mår naturligtvis inte heller bra av att leva med någon, som hela tiden längtar efter något som han inte kan ge. Det upplevs till slut kränkande för alla att känna att man egentligen aldrig riktigt duger. Samtidigt är det ofta extra svårt att lämna någon, som har ett fysikt handikapp. Blir det ditt val behöver du kunna göra det utan skuld för att sedan kunna gå vidare på ett bra sätt. Skulden binder mycket energi och förhindrar ofta en ny god start. Det är ju inte heller omöjligt att ni hittar en bra gemensam plattform att leva vidare på – men detta når ni inte genom att förtiga problemen. Försök att få din man att förstå att tystnaden kommer sannolikt att skapa fler problem än den löser.