Mina föräldrar är så fruktansvärt snåla

Mitt problem är att mina föräldrar blivit så sparsamma att jag inte klarar av att umgås med dem. De är så snåla med allt och pratar bara om att det blir “dåliga tider”.

Är jag och min familj på besök hos dem så frågar de: “Vem vill ha kaffe?” Då ska alla redovisa om de vill ha och hur många koppar. Om det blir fem koppar så kokar de exakt fem koppar kaffe. Även om det finns andra gäster på besök så skäms de inte ett dugg.

Jag skulle kunna räkna upp massor av saker. De har slutat dricka mjölk och dricker bara en kopp kaffe per dag. Och istället för te dricker de nu kokt vatten utan socker. De t.o.m. återanvänder och lagar soppåsarna. Trots flera påpekanden från renhållningsbolaget om att de går sönder.

Är de hos oss på besök så klagar de alltid på matlagningen, att vi är så fruktansvärt slösaktiga. Vilket vi inte är. Vi äter vanlig husmanskost. Men de menar att vår matlagning är så hemskt onyttig, fettrik osv. Deras potatismos är gjord på endast potatis och vatten. Och det smakar inte gott. Varken min man eller mina barn vill äta där när maten inte heller förvaras ordentligt. Plastpåsar och folie är ju så dyrt. Allt är så fruktansvärt överdrivet.

De förstår inte varför vi inte vill hälsa, utan tycker att vi är så otacksamma. De förstår inte att jag skäms. I mina ögon finns inget så fult som att vara snål.

Men när det gäller annat är det tvärtom. Plötsligt kan jag ha extrapengar på mitt konto som de har satt in. Det kan vara ganska stora summor, fem- och sexsiffriga belopp.

Då får jag höra: “Du är så otacksam. Här ger vi dig pengar och du bara klagar.” Men jag vill inte ha pengar. Jag vill att de unnar sig allt normalt och inte snålar. Vad gör jag? Ingen av dem har ännu fyllt 60 år.

När jag läser ditt brev skulle jag gärna vilja ge dig ett tröstens ord om möjlig bättring. Tyvärr så finns det inga sådana uppmunrande ord att ge som har en realistisk grund. Dina föräldrars sparsamhet i dag är inget friskt beteende utan de har överskridit de flesta gränser för normal sparsamhet. Förmodligen har det – så här med facit i hand – funnits små tendenser tidigare, men nu har deras sparsamhet blivit till ett sjukligt beteende som du trots all god vilja i världen inte har möjlighet att påverka. Beteendet är helt tvångsmässigt. Att slänga opaketerade sopor och t.o.m. laga soppåsarna visar ju att de inte längre ens försöker hålla fasaden inför omvärlden utan sparsamheten är viktigare än omgivningens kritik och påtryckning. Den sparsamhet som ibland kan komma vid mycket hög ålder är ju inte heller relevant att hänvisa till då ingen av föräldrarna ens är fyllda 60 år.

Förmodligen är en av föräldrarna mer drivande än den andra, men då de lever i ett så nära förhållande utan stor omvärldskontakt, så finns det inget val för den andre än att hänga med. Att bryta mönstret ger hög ångest, vilket t.o.m. märks då de är på besök hos din familj och klagar på normal hushållning. Också den överskrider deras gränser.

Åt deras tvångsmässiga sparsamhet kan du inget göra. Varje försök kommer att möta motstånd och misslyckas.Vad du kan göra – för såväl din egen som deras skull – är att försöka hålla ett kärleksfullt öga på “eländet” även om det tar emot. Kanske kan de klara sig tillsammans i sitt mönster så länge båda är i livet och det inte blir uppenbart för en bredare omgivning hur tokigt de lever.

Du kan också behöva professionell hjälp, gärna av någon inom psykiatrin, för att få stöd i att förstå vad som händer och ork till att hålla dig i viss mening “utanför”. Du och din man behöver säkert också prata om hur verkigheten ser ut.