• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Min bror har alltid kommit i första hand

    Jag är en kvinna i 40-årsåldern med en bror som är några år äldre. Vår mor är i 70-årsåldern och är i stort sätt frisk. För henne har alltid min bror kommit i första hand. Förståelsen för honom har inga gränser. Jag har hjälpt mamma med det mesta men har aldrig fått någon uppmuntran. Min bror däremot har fått massor av saker och inte minst pengar. De håller ihop och är lika i sättet. Jag är känslig som far, som tyvärr inte lever nu.

    Själv har jag det svårt efter att under många år haft ett montont och slitsamt arbete. Men jag har skött mitt jobb, en sjuklig make och tre barn. Jag känner mig så övergiven och deprimerad i den här situationen. Jag mår dåligt av att ha kontakt med mamma eftersom hon är så krävande och oförstående när det gäller mina problem. Är det fel att jag tar avstånd från mamma på grund av hennes elaka pikar till mig och fordrande sätt? Mina barn har ganska bra kontakt med henne och säger att det är mitt fel, att jag är dum och överspänd m.m.

    Trots att min bror har stora alkoholproblem så erkänner mamma inte detta öppet för mig. Jag har en känsla av att hon är rädd för honom. Han är krävande och skriker åt henne. Själv vill jag absolut inte träffa honom ensam. Jag vet att han påverkar henne men tycker ändå att det är fel att bara ge allt till honom. Vad tycker du? Är det avundsjuka hos mig? Jag vill ju bara bli sedd och få höra av henne att jag gjort någonting bra här i livet. Vad gör jag för fel?

    Jag vill helst inte ha någon kontakt med mamma eftersom jag blir så ledsen varje gång jag pratar med henne. Samtidigt fasar jag för den dan hon är borta. Min bror kan ju tömma hennes bostad på allt och lura till sig det mesta när hennes lägenhet ska säljas. Vad tycker du jag ska göra?
    Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:
    Det är lätt att förstå att du är ledsen både över din situation och din mammas brist på förståelse för och uppskattning av dig. Vi har alla från tidig ålder en stark önskan om att bli sedda och uppskattade, framförallt av våra föräldrar. Det är ofta som denna önskan aldrig riktigt upphör att göra sig påmind, speciellt om den blir dåligt tillgodosedd. Du beskriver att du gjort det mesta för att bli sedd och omtyckt men inget har hjälpt. Visst är det så att föräldrar ibland tycker olika mycket om sina barn - av skäl som vi inte alltid begriper - och att något av barnen för en ständig kamp för att förändra detta. Din mamma har av för oss okänd anledning gjort din bror till sitt favoritbarn, ett faktum som inte heller han kan rå för men enligt dig utnyttjar maximalt. Att du är avundsjuk på honom för detta är helt naturligt. Han är en person som får mycket utan att göra något alls eller bara litet, medan du gör mycket och får litet eller inget alls tillbaks. Genom att göra ännu mera har du tidigare trott och önskat att mamma skulle bli mera rättvis men du börjar nu att tvivla på det. Det är en smärtsam upptäckt du står inför, nämligen att situationen med favoritskapet inte är förändringsbar trots alla dina ansträngningar. Att inse att det du önskat och längtat efter under lång tid inte finns att få, därför att dina mamma inte kan ge det, är en erfarenhet som gör mycket ont. Samtidigt kan ur denna insikt om det "omöjliga" födas en ambition att i stället satsa på det möjliga i livet.

    Du skriver att du har en familj med en sjuklig make och tre barn och själv har en vacklande hälsa p.g.a. tidigare tungt arbete. Det låter som det finns många personer, inklusive dig själv, som du har skäl att rikta omsorg och omtanke till. Jag tror att din familj på ett helt annat sätt kommer att uppskatta det ökade engagemang som du får tid och ork med när du reducerar dina insatser för din mor. Inte minst kommer du själv att må bättre av att minska din utsatthet för pikar och orättvisor. Att dina barn inte har samma syn på sin mormor som du har hänger delvis samman med att mormor inte har samma bemötande och kravfulla hållning gentemot dem. Det är mycket vanligt att den äldre generationen har ett betydligt generösare förhållningssätt mot barnbarnen än de egna barnen. Ger du dina barn litet mera av din tid så kanske de kan besöka mormor litet oftare, eftersom de kommer ganska bra överens.

    Jag tror inte att lösningen på ditt problem är att du tar avstånd från din mamma. Det skulle säkert ge dig skuldkänslor. Däremot är det viktigt att du reducerar ditt engagemang - gör så mycket som du har tid, ork och lust med och föreslår henne att be din bror om hjälp. Försök också att minska din egen förväntan på uppskattning, så slipper du bli så besviken. Det är dock troligt att du blir mer uppskattad för det du gör och har gjort om din mamma ser att du inte självklart står till förfogande, så fort hon önskar. Visst önskar vi att bli älskade efter "förtjänst" men så är det nästan aldrig.

    Vad din mamma ger till och gör för din bror under sin livstid har du svårt att göra något åt. Däremot kan du kräva att ni får hjälp med bodelningen efter hennes död. Försök att få till stånd en bouppteckning så fort som möjligt och be om den hjälp du behöver för att uppnå största möjliga rättvisa. Framförallt hoppas jag att du under hennes livstid kan få en bättre relation till henne, där såväl dina insatser för henne som förväntningar på henne blir realistiska.
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!