• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag ser rött när hans mor dyker upp!

    Jag har en sedan fem år en vän som älskar mig och som är hänsynsfull och vänlig på alla sätt. Men i vårt förhållande finns ett stort problem som jag inte ser någon lösning på. Så fort hans mor dyker upp ser jag rött.

    Min vän och jag bor var och en på sitt håll fast träffas så ofta vi kan. Han har en kronisk sjukdom som invalidiserat honom under hela hans uppväxt och delvis även under hans vuxna liv. Läkemedlen har blivit allt effektivare och tack vare de nya mediciner han får kan han numera klara sig själv. Det var först för drygt tio år sedan som han fick ett eget boende, men i samma hus där hans mor bor.

    Hon kommer till honom varje morgon klockan åtta och går oftast inte förrän hon ska gå hem och lägga sig på kvällen. Min vän och jag får sällan chans att vara ensamma och bara rå om varandra. Moderns omtänksamhet vet inga gränser och hon styr och ställer med allt i hans liv. Och han låter det ske! Han tycker inte det är ett stort problem på samma sätt som jag, men i moderns närhet är han som ett barn, helt styrt av hennes - som jag upplever det - kvävade omsorg. Det är bara de stunder hon inte är där som han är som en normal vuxen man.

    Jag skulle kunna berätta om otaliga tillfällen jag irriterats över att hon alltid ska vara tillsammans med oss. Modern fyller snart 90 år, är pigg och vital och inte senil på något vis. Hon kan leva många år ännu.

    Hur ska jag få honom att förstå att detta är ett problem för mig och vår relation? Kan jag ha rätt när jag känner att han nog älskar mig, men mest älskar sin mor?
    Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:
    Visst är det lätt att förstå att du är otillfredsställd med din nuvarande situation. Att ha en vän som du tycker om - och det är ömsesidigt - och ändå nästan aldrig få vara på tu man hand med är i längden djupt otillfredsställande, ja, kanske t o m ohållbart. Jag återkommer till vad som eventuellt kan vara en möjlig väg till förändring, men vill först säga några ord om den situation som är idag.

    Du skriver att din vän har en kronisk sjukdom men att han tack vare nya mediciner nu kan klara sig själv. Det senare tror man ju skulle vara både honom själv och inte minst hans åldriga mor till glädje men så blev inte fallet - och varför inte det? När sonen växte upp visade det sig att han behövde fortsatt hjälp och stöd och kunde därför inte som andra tonåringar/unga vuxna separera från modern (eller föräldrarna). Möjligen var modern den gången besviken över att sonen var "annorlunda", men hon har sedan uppenbart tagit som livsuppgift att vara honom till gagn och stöd, även när han som nu inte behöver det. Hon kommer tidigt på morgonen och stannar till sängdags. Hon förhåller sig alltså som om han vore ett litet barn - eller hjälplös vuxen - trots att verkligheten är en annan. Hon har vägrat ta in att sonen är frisk, eller i alla fall mycket bättre. Hon vill finnas till för sonen och skräms säkert av tanken på vad hon annars skulle göra. Andra sociala och känslomässiga kontakter är troligen högst begränsade och det skulle uppstå ett tomrum inom henne som hon troligen inte psykiskt klarar av om hon togs ifrån sin "livsuppgift". Hon kämpar idag inte alls för sonens liv utan för sin egen överlevnad. D v s att den gamla meningsfullheten måste få vara kvar - att vara behövd och vårdande.

    Jag skriver inte detta för att du skall ge upp din önskan om mera tvåsamhet utan för att ge dig en möjlig förklaring till varför situationen känns så låst och omöjlig. Det handlar alltså om en kamp på liv och död - därav styrkan och intensiteten i handlandet. Medvetet eller omedvetet finns hos din vän en känsla av skuld till modern som gjort "allt" för honom. Vad finns att göra för dig?. Du undrar om din vän kan fås att se sin mor som ett problem för dig. Det är inte omöjligt, men en förändring kommer till stånd först när han ser henne som ett problem för sig själv också.

    Om du kan och vill utmana styrkan i din och din väns relation så bjud honom hem till dig. Föreslå att ni båda äter lunch, middag eller kvällsmat där en dag. Vågar du tillspetsa det hela så föreslå att han övernattar hos dig och att ni nästa dag gör en utflykt tillsammans. Din väns sätt att hantera dina förslag kommer framförallt att visa hur mycket självständighet han klarar av i relationen till sin mor. Du får kanske gå varsamt fram - inte kräva allt på en gång, bara du ser något hopp om förändring. Vågar han "ingenting" så betyder inte det att han inte älskar dig utan att rädslan för att "överge" mor är större än kärleken till dig. Jag önskar att kärleken segrar över rädslan. Men sker ingen förändring alls har du kanske fortfarande valet att ta det du får, när du inte kan få det du vill ha.
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!