Jag måste bita ihop för barnens skull

Jag är en 32-årig gift tvåbarnsmamma som känner mig i akut behov av hjälp. Det känns som om mina känslor för min man håller på att ta slut och det gör mig rädd. Under ett års tid har jag försökt att prata med honom men han har inte brytt sig. För två månader sedan fick jag nog och började prata om skilsmässa och då lyssnade han.

När vi pratar om vårt förhållande och hur det har varit ser vi det på helt olika sätt. Han tycker det mesta har varit bra medan jag tycker att det har varit jättejobbigt. Jag har försökt att acceptera hans negativa sidor men känner att det inte går längre. Sedan jag började att prata om skilsmässa har vi bråkat nästan varje dag. Det är så mycket i hans sätt som gör mig ledsen.

Jag är inte rädd för att leva själv. För några år sedan jobbade min man borta i veckorna och var även borta under helgerna ibland. Det var så skönt att vara ensam med barnen och jag kände mig mycket gladare då.

Men det är ju barnen jag tänker på mest. Min man vill att vi ska kämpa och fortsätta för deras skull. Jag vet nog inte vad jag vill. Jag har svårt att tro att jag någon gång kommer att känna mig helt lycklig med honom. Men jag måste kanske bita ihop och försöka reda ut det här för barnens skull. Jag känner mig så trött och vilsen.

Du beskriver att dina känslor för din man håller på att ta slut och att du inte mår bra i förhållandet. Troligen mår inte han heller bra i känslan av att inte riktigt duga och att du sällan är nöjd i relationen. Du säger också att du som en möjlig lösning “kanske måste bita ihop för barnens skull”. Det tror jag är en helt kortsiktig lösning som på sikt varken gynnar dig, din man eller era barn.

När vi människor pratar om att “bita ihop” så menar vi ofta att vi måste acceptera, stå ut med eller åtminstone inte uttrycka våra negativa känslor. Nu har vi – tack och lov – inte en kanal in till våra negativa känslor och en annan till de positiva, utan vi har en väg in till känslolivet oberoende av om personer och händelser väcker t.ex. värme, ömhet eller irritation och sorg. Försöker du att utestänga din besvikelse så försvårar du också för dig själv att visa t.ex. glädje.

Ni bör vända er till närmsta familjerådgivningsbyrå. Ingen av er behöver hjälp med att sätta “locket på” utan snarare hjälp med att uttrycka känslor, behov och önskningar på ett konstruktivt sätt. Ni kanske kan mötas i att upptäcka vad som är realistiskt och möjligt att uppnå och se om ni har chans att få en hygglig behovstillfredsställelse i en fortsatt relation. Det är viktigt att en gemensam förändring kommer till stånd innan för mycket bråk och gräl tär på den kärlek och tillit som finns kvar. När den är förbrukad finns ingen återvändo för då har också lusten att kämpa vidare tagit slut.

Får du inte din man med dig till familjerådgivningen så är det viktigt att du själv gör ungefär motsvarande “balansräkning” mellan plus och minus i er relation. Visar den sluträkningen på ett ständigt känslomässigt underskott, så får du ensam fatta beslut om separation för att orka gå vidare för din egen och barnens skull. Även det arbetet gör du bäst tillsammans med en professionell person.