När jag för fyra år sedan lämnade Lisas pappa berodde det faktiskt på att jag kände mig så ensam. Strax innan Lisa föddes flyttade jag in i hans hus med hans saker och med en svärmor som kom varje dag. Enda vuxenkontakt i övrigt var en väninna som flyttade efter ett halvår. Min sambo var nöjd med att arbeta, sova och älska på lördagar. Jag ville ha ut mer av livet, tröttnade på tystnaden och lämnade honom och hans mor.
Jag flyttade in i ett hus nära mina föräldrar och eftersom jag inte hade någon barnomsorg var det bra att de kunde passa Lisa den första tiden. Sedan fick jag dagjobb som undersköterska och dagisplats. Efter en tid dog pappa plötsligt. Att mamma behövde kontakt kan jag förstå men nu har det sedan länge gått till överdrift. Det är fel säga att hon “terrar” mig men det känns så ibland. Hon ringer nästan varje morgon. Sedan ringer hon igen på eftermiddagen. Jag känner mig så påpassad samtidigt som jag vet att hon känner sig ensam. Ändå har hon fler vänner och aktiviteter än jag. När hon bjuder på middag vill jag inte göra henne ledsen och säga nej, men ibland vill jag bara skrika.
Just nu går jag en omvårdnadsutbildning men känner mig så utanför i gruppen. Det kanske låter barnsligt men de varken ser eller hör mig. Ingen frågar mig om jag vill med och fika. Ingen frågar efter mina åsikter. Märkligt nog har det alltid varit så under mina skolår, men nu handlar det ju om vuxna människor.
Innan Lisa föddes arbetade jag mycket, även fackligt, och umgicks mycket med gamla kompisar. Men nu har vännerna skingrats och har aldrig tid att ses. De flesta är upptagna av sina familjeliv. Jag vill inte för allt i världen vara utan Lisa men nu sitter jag här framför TV:n och blir snart fyrkantig i ögonen. Vad ska jag göra? Jag är så trött på detta ensamma liv?
Det känns som om du verkligen lider brist på att bli sedd, lyssnad på och uppskattad av din omgivningen, möjligen med undantag för din mor och din dotter. Relationen med din mamma har ju både goda och dåliga sidor sett ur ditt perspektiv. Tror du att mamma, som är en aktiv kvinna med många vänner och intressen, “terrar” dig med sina telefonsamtal för att hon är litet orolig för hur du har det och hur du mår? Fråga henne gärna om det, så kan ni slippa missförstånd om skälen till att hon ringer så ofta och mycket. Du behöver kanske inte skrika men säga i klartext hur du vill ha det för att inte “sprängas” av återhållen irritation.
Så till din arbets- och utbildningssituation. Om kurskamraterna nästan är ditt enda sociala kontaktnät utanför familjen så är den situation du beskrivit helt olidlig i längden. Oberoende av om den helt objektivt är så som du beskriver – en del kan ju vara ens egna tolkningar av en svår situation – så är den inte hållbar. Jag tycker att du bör prata med någon skolvårdande person eller t ex en kurator på en distriktsläkarmottagning, där du kan bli tagen på allvar med dina besvärliga upplevelser och ihållande känsla av ensamhet. Viss känsla av ensamhet bär de flesta människor på ibland den kan vi inte “botas” ifrån, inte ens med massor av människor omkring oss. Men din känsla av isolering är nu så stark att du blivit “trött på detta liv” och för det behöver du komma i dialog med en professionell samtalspartner. Inte för att du är sjuk utanför att du för din och dotterns skull ska orka att gå vidare med lust till livet.
Du skriver ingenting om din fd mans kontakt med dottern. Även om han var en tyst och litet trist person för dig att leva med, så är han ju i alla fall flickans pappa. Se till att du får hjälp och stöd av honom i omvårdnads- och fostrarrollen. Därmed får du också själv möjlighet att göra andra saker och kanske skapa nya möten i nya sammanhang. Innan Lisa föddes hade du ju ett mycket aktivt liv med arbete och goda vänner. Du har alltså kapacitet till mycket. Jag hoppas att du med hjälp kan få tag på den livsgnistan igen.
