Bäste Benny!
Jag är en 66-årig kvinna. Min mamma gick bort i oktober 2012. Trots att jag trodde att jag var förberedd (hon var nästan 95 år) var verkligheten inte så. Hon var klar i huvudet, ville själv “komma bort” men jag satt där som en sten, kunde inte ens gråta i början. Jag är enda barnet och pappa gick bort redan för 25 år sedan.
När jag var ung var min mor mer fysisk, det fanns kramar och jag fick krama om henne. Med åren blev hon avvisande och ofta negativ och kritisk. En gång minns jag att hon sa: “Jag hoppas att du får din pappas positiva sinnelag”.
Hon bodde i Finland, jag ringde henne varje kväll klockan 18.15, var hos henne alla jular och tre veckor på sommaren, mer kunde jag inte göra. Hon blev främmande för mig, hon kunde aldrig säga hur det verkligen kändes.
Två dagar efter hennes död kände jag att någon rörde vid min vänstra arm. Jag kände mig rofylld. Var det mamma?
Har hon det bra nu? Hon hade en tro men jag har en känsla av att hon var för ängslig för att förverkliga sig, hon var verbal och kunde njuta av konst och teater. Men hon blev så inbunden.
Jag saknar henne och skulle vilja ha kontakt med henne och få hennes godkännande. Jag räckte aldrig till för henne. Har hon förlåtit mig?
Jag har varit gift två gånger och lever nu själv. Skulle så gärna vilja ha en partner, inte enbart för att kunna få utan för att kunna ge och hjälpa också. Nu frågar jag, lite naivt: kan en gammal dam som jag träffa en man? Jag har mammas bostad i Finland kvar och ska vara där över sommaren. Jag älskar mina två länder, kommer jag att fortsätta med båda?
Jag skulle vilja bli ödmjuk och njuta av livet. Du är en förebild som har vänt förlust till vinst och lever utan bitterhet.
När den sista biljetten är bokad måste vi följa med. Andevärlden hämtade din mamma för att det var dags. Nu har hon fått ro. Det känns som om hon haft en inre stress, oro och varit missnöjd med det mesta. Som om hennes liv inte blivit som hon hade tänkt sig när det gäller kärlek och arbete. Men nu, med facit i handen, förstår hon att hon ska vara tacksam för sitt barn, för att hon varit frisk och faktiskt mycket älskad. Nu har hon förlikats med sitt öde, förstått och vet. Och hon säger att du inte behöver be om ursäkt för någonting, det finns ingen anledning!
Din mamma är så glad och tacksam för att du är i Finland, hon är mer närvarande där. Hon är en fysisk ande nu, hon kan röra vid dig och kommer att fortsätta göra det. Jag får också till mig att du träffar en man som bryter på finska men bor i Sverige. Han ser väldigt frisk ut och är en man som älskar att vara ute i friska luften. Han har ljust hår, något avtunnat. Pigga, stora, blå ögon med ljusa ögonfransar som knappt syns. Han har normal kroppsbyggnad och spänstig hållning. Det är en besvarad kärlek.
Kram Benny
