Hej Benny!
Jag skulle bli glad för ett råd i tidningen. För ett år sedan fick jag enorma problem under fötterna. Klumpar i fotsulorna och mycket smärtor. Läkarna tog det inte på allvar. Och jag försökte klara mitt arbete i äldrevården ändå. Men då fick jag problem med hjärtat också. Kanske av stressen att inte kunna ha normala skor. Det slutade med att jag gick i pension ett år för tidigt och flyttade till en liten stad i mellansverige, där mina döttrar och barnbarn bor. Men jag tycker inte att jag har fått mer kontakt med dem och barnbarnen än då jag bodde 20 mil bort. Jag känner mig ensam och grubblar över om jag ska flytta närmare havet och till en lite större stad, för att få lite mer att göra. Fötterna har blivit lite bättre och hjärtat fick jag en operation för. Vad tror du? Blir det bättre för mig eller ska jag försöka står ut här? Kommer jag att få fortsätta vara ensam? Det känns som att sitta och vänta på döden.
– Kära “Ömma fötter”!
Tack för ett spännande brev. För det första är det fantastiskt med fysiska förändringar. Saker sker av någon anledning och för oss vidare. När det gäller yngre människor har de ofta mycket att göra och hinner inte riktigt med allt de vill. De vill säkert umgås mer och har dåligt samvete. Men du är skyldig dig själv att leva ditt liv. Vi ska leva fullt ut medan vi lever. Alltså: flytta! Du kommer att hitta nya vänner, du är en social person som lätt skaffar nya kontakter. Där du bor nu känner du dig lätt instängd.
Du får en manlig vän som tar dig med till en förening för pensionärer där man har utflykter och dans, kanske problematiskt för dig med tanke på dina fötter men ändå trevligt med fin musik att lyssna på. Jag ser hoppfullt på din framtid. Du måste leva. Ditt liv är långt och jag ser många glädjeämnen framöver. Lycka till!
Kram
Benny
