Jag är en kvinna på drygt 50 år och skild sedan nio år tillbaka. Jag har levt ensam sedan dess men känner mig nu redo att träffa en man igen. Har haft det lite tungt vid några tillfällen de senaste åren, vilket gjort att jag inte har kunnat eller velat söka en ny partner. Jag har träffat några det har inte varit rätt man eller rätt tillfälle. Kan du se om det finns någon som väntar på mig eller kommer jag att förbli ensam?
Jag jobbar inom barnomsorgen sedan ungefär nio år tillbaka. Det är väl rätt kul i och för sig, men jag känner att jag kanske har fastnat lite och undrar om det är detta jag kommer att arbeta med tills jag går i pension. Vågar jag prova något annat? Inom vilket område? Kanske är detta vanliga funderingar från en kvinna i min situation, men lite nyfiken är jag på framtiden och en förändring i mitt liv skulle vara på sin plats just nu.
Kära du, jag ser att du trots problem har en optimistisk livssyn. Sådant beundrar jag. Och du har rätt i det du tänker, vi kan inte träffa någon förrän det är dags. När glädjen kommer tillbaka och vi fått ordning på livet kan ödet slå till och du kan träffa en dansant man, kanske någon som spelar golf. Det är en person som vet vad han vill, god, snäll, målmedveten och generös. Han är försiktig och har god framförhållning. Jag ser att han är skild med två barn och är omtänksam mot sin exfru. Möjligen är han lite för uppoffrande mot sin omgivning. Du får sätta gränser.
Han har mellanblont hår med gyllene inslag som skimrar i solen, mörkblå ögon och lite oansade ögonbryn. Jag ser också kraftfulla händer, kraftig kropp – det är fråga om en mycket maskulin man. När det gäller förändringar med jobbet ser jag ett arbete med barn och ungdomar som har speciella behov och är på glid. Det är ett intressant jobb där du får tänka mer psykologiskt. Det kommer att passa dig, du har stor empati och förmåga att se klart. Så verkar det faktiskt som om du blir sambo! I ett radhus med golv som är förhöjda i olika plan och en del takfönster. Lycka till!
