Jag är en kvinna på 60+ som undrar hur mitt liv kommer att bli. För ett antal år sedan lämnade vi stan och flyttade till vårt renoverade lantställe. Efter många diskussioner gick jag med på det utan att egentligen vilja det. Min man var mycket pådrivande. Jag ångrar att jag gav med mig. Det känns som om jag ofta böjer mig för att tillfredsställa andras känslor. Vi bor jättefint, och jag trivs bra. Trots det längtar jag varje dag till stan och stänger inne gråten.
Vi har inte råd att flytta och samtidigt ha huset kvar och det känns oerhört jobbigt. Vi är vana att ha ett ställe att åka till. Min man vill absolut inte flytta. Jag tänker på vår ålderdom och vill redan nu se till att vi hittar ett bekvämt boende där vi kan bo resten av våra liv. Jag är så kluven i mina känslor. Min man är jättesnäll och vi älskar varandra jättemycket. Snälla du. Kan du se hur det går för oss? Jag känner mig som en stor egoist vissa dagar.
Att leva i en relation är inte lätt. Man kan inte lägga ansvaret för kompromissande på den andra personen. Det gäller att lägga fram sin åsikt. Du tar för lite plats i ditt liv. Jag ser också att din man är en god människa, men du tillåter att han får sin vilja igenom jämt – det behöver du inte göra. Stå på dig, bara!
När det gäller framtiden ser jag en flytt till en lägenhet nära stan. Det är ett seniorboende. Om man inte orkar bo kvar är seniorboende praktiskt. Jag ser en väldigt vacker och ljus våning. Det är en 2,5:a med stor terrassliknande balkong som är inglasad. I huset finns även en övernattningslägenhet att hyra för gäster samt festlokal, allt mycket välordnat. Det är ett naturskönt område men nära in till stan. Lycka till!
