Hej Benny! Jag skriver till dig för att mitt liv känns så händelselöst och svårt och jag undrar om du kan se om det finns något för mig i framtiden. Just nu känns det som om jag bara kämpar med vardagslivet för att överleva och få dagarna att gå. Jag känner mig utan energi och gammal, som om jag redan levt färdigt mitt liv.
För några år sedan begick vår älskade son självmord och efter det är det bara vår lika älskade dotter som ger mening åt mitt liv. Mitt äktenskap är inte så bra, då vi bråkar mycket. Det som hänt vår familj har vi tagit så hårt att vi nog lever tillsammans bara för att inte vara så ensamma, samtidigt som vi mår dåligt av alla bråk. Båda barnen är våra gemensamma.
Jag är så ensam eftersom jag inte har några vänner och heller inget stöd på min arbetsplats. Jag har gått hos en psykolog men kan inte känna att det hjälpt mig särskilt mycket att gå vidare i livet.
Jag trivs inte där jag bor, känner mig utpekad och tror att alla tycker att jag är en sämre människa som misslyckats som förälder. Jag vill flytta i framtiden, till något ställe där jag kan vara mer anonym. Det blir kanske inte lätt att flytta men det kan knappast bli sämre än det är nu.
Jag är orolig för min dotter och hennes framtid och för att jag inte ska orka eller kunna vara ett bra stöd för henne. Det som hänt gör att jag tvivlar på min förmåga som förälder.
Varför gjorde vår son detta, varför kunde han inte be oss om hjälp? Eller var det jag som inte såg och fattade allvaret? Hur har han det nu? Är han lyckligare? Ser han att vi mår dåligt och saknar honom? Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Önskar att jag kunde känna hans närvaro men tyvärr gör jag inte det. Eller är det så att det är han som gör olika ljud i huset ibland?
Kära ledsna mamma. Din son gav inga som helst tecken på hur dåligt han mådde. Han var en introvert person som inte sa ett knyst om detta. Han sökte inte hjälp, så du kan inte lasta dig själv för det som hände. Man kan inte vaka över sina barn tjugofyra timmar om dygnet. Du har alltid älskat dina barn, du har en oerhörd kärlek även till din dotter, som får ett fortsatt bra liv. Det känns dock som om du isolerar dig och har en fasad som gör dig otillgänglig för omgivningen. Försök öppna dig för någon och tala om hur du känner.
Jag ser inte att du separerar från din man utan istället att ni blir mer kärleksfulla mot varandra och inte bråkar så mycket. Din son hälsar att han slipper all ångest, psykiskt lidande och har det väldigt harmoniskt på andra sidan. Och han kommer att visa sig genom att du hör steg och knäppningar samt någon rejäl duns. Så var inte ledsen. Du är en fantastisk mamma!
