Jag är ensam sedan några år tillbaka och har två vuxna utflyttade barn. Jag tänker alltid på dem och undrar hur de ska klara sig i framtiden. Försöker hjälpa dem när jag kan. Min dotter har några års studier framför sig och jag hoppas att det inte blir för mycket för henne. Får hon ett arbete så småningom?
Undrar också om jag har chans att få ett annat jobb. Ska jag fortsätta med mitt nuvarande och hur länge har jag det isåfall kvar?
Jag har det bra men känner mig ensam. Skulle gärna vilja träffa någon ny man, men det är inte så lätt. Tycker att jag sitter fast och kommer ingen vart.
Kära hoppfulla mamma!
För det första behöver du inte vara en så fantastisk mamma; du måste lära dig att släppa taget. Det känns som om du har lite för stort kontrollbehov. Jag ser också att dina barn själva kommer att få barn och att båda får intressanta jobb som de trivs med och att din dotter lyckas med sina studier. Hon har ju en förmåga att slutföra saker och vara duktig i de projekt hon tar på sig.
Jag ser tyvärr ingen omedelbar förändring av din arbetssituation även om du hade behövt det. Genom en kvinnlig vän får du om ett par år erbjudande om ett jobb som jag tycker du ska tacka ja till.
Jag känner också att du träffar en ny man. Det är han som tar kontakt, han kommer fram till dig och det leder till att han vill ha ett nytt möte med dig. Jag känner feststämning, det är en fest med väldigt uppklädda människor. Det är sommar och festen är utomhus. Han har ett bullrande skratt – skrattar ända nerifrån tårna.
Jag tycker däremot inte om hans matvanor. Dem får du ändra på: det behövs! Men han har en förmåga att skratta med sina gröna ögon.
Du skriver att du sitter fast, men när vi är i ett sådant skede av livet städar vi upp i vårt inre och gör plats för nya händelser. Jag skrev en gång de här raderna i en bok: “När livet bjuder upp till dans måste man dansa, även om man inte gillar alla melodierna”.
Jag önskar dig lycka till!
