Tv-profilen Erika Åberg: “Min son svimmade när han såg mig”

Regnet står som spön i backen och höstkylan gör sig påmind, men så fort jag kommer in i familjen Åbergs hem sprids både värme och en underbar doft av bullar.

– Hoppas du gillar bullar stekta i smör med vaniljsås och färska bär, säger Erika när hon dyker upp i dörren tillsammans med barnen Milton och Eleonora och maken Björn.

Erika Åberg är byggnadsantikvarie och tillsammans med Antikrundans expert Rickard Thunér leder hon programmet Det sitter i väggarna vars sjunde säsong började i SVT1 2 september.

Sitt eget hem har hon inrett med saker allt från loppis och auktion till dyra designbutiker.

– Vi försöker att ha ett ekotänk, restaurera och återbruka så gott det går, säger Erika och berättar att golvet gjorts av lera och halm från den egna åkern och slätats ut med en mans handslag.

Det har tagit tolv år att renovera och restaurera själva bostadshuset. Erikas intresse för gamla hus började i gymnasiet. Hon pratade mycket om hur man lagar hus med farfar som var murare. Och fick inspiration av morfar som var målare.

– Morfar hade en liten hobbyverkstad hemma. Jag har ett jättestarkt minne av en piedestal av trä som han målat så att den såg ut som marmor och luckorna liknade ädelträ. Han var en fantastisk dekorationsmålare och han gjorde temperafärg med ägg. Det där var magi för mig, utbrister Erika.

På högskolan pluggade Erika media och sedan historia med fokus på genus- och kulturpedagogik. I sina olika specialarbeten inriktade hon sig sedan på just byggnader och vården av dessa.

– Jag frågade mig bland ­annat varför man endast ­bevarade slott och herrgårdar, varför inte de gamla arbetarbarackerna? Dessa byggnader är ju minst lika intressanta. Jag tänker att den historia vi berättar utgår från vad vi väljer att bevara.

Köpte en gård direkt

Det är 15 år sedan Erika och Björn möttes.

– Vi träffades på en fest genom gemensamma bekanta. Jag bodde då i Gävle efter att ha flyttat runt en hel del och Björn bodde i Uppsala, säger Erika och Björn berättar hur deras vänner hade planer för att para ihop dem.

Erika hade just lämnat ett femårigt förhållande och var egentligen inte redo för att träffa någon ny.

– Men jag föll pladask. Inte minst när han berömde mina gardiner, vilken man gör det? Björn var dessutom lugn, förståndig och välordnad.

Björn och Erika inledde sin relation med att titta på bostadsannonser. De kände båda, redan från början, att de ville satsa på hus. Efter bara ett halvt år tillsammans slog de till.

– Efter många års studentliv kände vi att vi längtade efter att rota oss. Funkar det inte är det väl bara att sälja tänkte jag, säger Björn och menar att flera i omgivningen tyckte de gick snabbt fram.

Huset som de köpte låg lika långt från Björns föräldrar som Erikas. De insåg tidigt att de skulle komma att behöva mycket hjälp. Men det var ändå mer jobb än de kunde föreställa sig.

Golven i det gamla huset var till exempel täckta med plastmattor. Det krävdes mycket jobb att få bort allt och det var också krävande att återställa huset i bra skick.

Det dröjde dessutom flera år innan de ens kunde börja måla, tapetsera och varsamt modernisera rummen. Erika skrattar åt att hon började tänka på val av tapeter när det i starten handlade om saker som att byta ut all el och reparera vattenledningar. Det tog mycket energi, tid och tålamod.

– Men vi är så tacksamma mot både grannar och våra föräldrar. Vi har fått så otroligt mycket hjälp från dem, ­säger Björn.

Under arbetes gång har de upptäckt små hälsningar, brev och meddelanden från tidigare ägare.

På ett gammalt papper bakom en masonitskiva stod det: “Hälsning till mina efterträdare av denna gård. Jag vet ej om det blir mina barn eller vilka det blir.”

– Dessa spår, och insikten att man är en liten länk av en lång kedja av människor som har bott här, är svindlande i min fantasi. Jag fylls av sådan enorm tacksamhet när jag tänker på att folk har gått här, haft kossor i ladugården, hämtat vatten i brunnen och haft utedass. Tänk att de orkade bygga den här stengrunden i en tid då det inte fanns maskiner. Det var häst, vagn och slit som gällde. Känslan av att deras kroppar har byggt detta hus finns kvar, inte bara fysiska spår utan även av en själslig känsla, säger Erika och blir nästan tårögd.

Barn och husdjur

Efter en kort tid i huset kom Milton till världen. Lillasyster Eleonora tar några bär från skålen och avslöjar:

– Först tänkte mamma och pappa att de ville ha fyra barn, men när Milton och jag hade kommit, kände de att det räckte med två.

Familjen skrattar hjärtligt och Erika förklarar att med alla höns, kaniner och katter på gården var de överens om att det räckte så. Plats för en häst finns det såklart. Men det finns knappast tid för en häst just nu.

Erika är ju numera borta från gården många dagar per år. Dels är hon ute och föreläser om byggnadsvård och restaurering, och inspelningarna av Det sitter i väggarna tar också en hel del tid från hem och familj.

– Sedan måste vi räkna in den lilla detaljen att Björn är både häst- och höallergiker också, säger Erika ironiskt.

Erika och Björn delar ett kontor inne i centrala Gävle. Björn jobbar som konsult inom offentlig upphandling. De brukar turas om att jobba hemifrån och från kontoret. På frågan hur relationen påverkats, menar Erika att det var tuffast när barnen var små och hon var bortrest mycket.

– Då kände sig Björn ofta som en ensamstående. Men vi är ett bra starkt team som vuxit ihop, säger hon.

Som mamma är hon snäll och omtänksam.

– Tillsammans med Björn försöker jag leda barnen genom livet med en slags tro om att allt kommer att ordna sig. Att lägga oron på hyllan tills det händer något. Vi försöker balansera med rutiner som innefattar allt från skärmregler till bra sov- och matrutiner. Vi försöker alltid äta tillsammans.

Blev svårt sjuk

Just rutiner och inte minst avkoppling är något som blivit extra viktigt för Erika efter år 2017 då hon drabbades av fem olika infektioner i kroppen samtidigt. Det började med hosta som övergick till öroninflammation.

– Jag gick till vårdcentralen där jag fick antibiotika, men väl hemma satte jordens huvudvärk igång. Jag blev alldeles stel i nacken och började må illa.

Erika hade helvetiska smärtor, våldsam värk som hon aldrig tidigare upplevt, och när hon började kräkas rakt ut ringde Björn efter ambulans. Erika hamnade på intensiven i Gävle där man konstaterade att hon drabbats av hjärnhinneinflammation och dessutom av sjukdomen mastoidit, som är en ovanlig följd av öroninflammation och som sprider sig till skelettet bakom öronen. Hon hade även fått bihåleinflammation och ­inflammation i övre luft­vägarna.

– Vissa stunder tänkte jag att jag skulle dö av smärtan. Det var som tusen knivar i huvudet och det kändes som det skulle explodera. Stackars barnen när de kom för att hälsa på mig efter några dagar, Milton svimmade när han såg mig i den där sjukhussituationen, berättar Erika.

Väl hemma igen var Erika rejält försvagad i hela kroppen. Hon gick på antibiotika i flera månader och än idag är hon inte helt återställd.

– Jag drabbades av enorm hjärntrötthet och fick tinnitus, det låter som en gammal tjock-tv som tjuter konstant. Jag har handlat på köpcentrum, men tvingats gå och lägga mig i bilen för att sova en stund för att orka handla klart. Numera är jag extra noga med att äta bra, lägga mig i tid och motionera. Yoga är A och O för mig. När tinnitusen eller tröttheten är som värst gör jag yoga och fokuserar på min andning.

Tittarna protesterade

Efter sjätte säsongen av succén med Det sitter i väggarna trodde Erika och kollegan Rickard Thunér att tiden för programmet var slut.

– Jag trodde egentligen inte att det skulle pågå så många säsonger som det gjorde. SVT köper ju endast in en säsong åt gången och vid varje avslutningsfest har jag storgråtit för att jag har trott att det var slut, att vi inte skulle få göra en ny omgång.

Efter sjätte säsongen var det meningen att programmet skulle ta en paus, vilket Erika och hennes kollegor tolkade som att det faktiskt var över för gott. Men så hörde otroligt många trogna tv-tittare av sig.

Erika berättar att det skrevs protestlistor och gjordes namninsamlingar som skickades till SVT och folkets åsikter fick beslutsfattarna att ändra sig. Det blev en sjunde säsong.

– I år känns det därför extra kul, efter alla dessa ryggdunkningar och den fina bekräftelsen, att sända programmet igen, säger Erika och berättar att tv-tittarna kommer att få ta del av en hel del spännande projekt.

– Vi kommer besöka allt från en otroligt stor herrgård till en hästgård i Dalarna där fruktansvärda saker skett. Det vi fick ta del av under inspelningarna fick oss att rysa, ­säger Erika hemlighetsfullt.

Vad känner du inför allt ­renoverande och moderni­serande?
– Jag kan bli provocerad av att fungerande saker slängs. Samtidigt kan jag inte klandra alla fastighetsägare, ibland blir det ju faktiskt billigare att slänga än att renovera. Men då undrar man ju vad som gått snett, varför är det dyrare att anlita tjänster än att köpa nya produkter? Jag skulle önska att barnen i skolan får lära sig mer om hur ett hus fungerar och hur man vårdar det. Vi ser ju hur medvetandet har ökat under de tio senaste åren. Det finns ett helt annat kunskapssug, det märker jag ju inte minst efter tv-serien, och det är ju verkligen positivt.

Att ta sig an ett sådant här ­jätteprojekt med småbarn, som ni gjorde, är det klokt?
– Ibland när jag kom hem från jobbet kändes det som om väggarna skrek: “Ta hand om mig”, barnen hängde i kjolen och ropade: “Lek med mig!” och så alla växter som bönade: “Rädda mig!”. Då kunde jag känna mig rätt dränerad på kraft, men mestadels är renovering enbart en positiv känsla för mig för då får jag utlopp för min kreativitet och då är jag som gladast.