• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag stals från min biologiska mamma

    Redan som barn visste Samuel Lindström att han var adopterad från Chile. Men tidigt kände han instinktivt att det var något som inte stämde med den knapphändiga informationen i hans adoptionspapper. Inte förrän för ett par år sedan skulle den hemska sanningen komma fram.

    Jag stals från min biologiska mamma

    En liten bebis i sin lyckliga pappas och mammas armar. Bilderna i Samuel Lindströms första fotoalbum speglar en stor familjelycka.

    – Mamma har berättat att hon längtade så innerligt efter att få barn att hon sprang och tog upp mig ur spjälsängen så fort hon och pappa kom till barnhemmet där jag fanns, säger Samuel när han bläddrar bland bilderna.

    Han var 3 månader när han kom till Sverige och Älvsbyn, där han växte upp med mamma, pappa och en syster, som också adopterades. Han fick tidigt veta att han var ett barn med indianskt ursprung. Han älskade att leka med pilbåge och fjäderskrud och funderade mycket kring om hans hemland var som i filmen
    Pocahontas.

    Men den magiska sagobilden krockade ordentligt med hur skolkamraterna såg på honom.

    – Det var inte helt lätt att växa upp på en liten ort och vara avvikande, med en annan hudfärg. Jag har fått uppleva mobbning och rasism och har alltid känt mig annorlunda.

    Samuel minns när barnen varit dumma mot honom och hans mamma förvandlades till en lejonhona som ville försvara sitt barn. Hon tog Samuel i handen och stegade iväg till hans klass för att berätta om sin lille pojkes bakgrund.

    Samuel med pappa Sune och mamma Agneta. Samuel var bara 3 månader gammal när han blev adopterad och gjorde den långa resan från Chile till Älvsbyn.
    Foto: Privat

    Utsatt för övergrepp

    Fast egentligen fanns det inte så mycket att berätta, informationen om Samuels första tid i livet var knapphändig.

    – Med åren har jag fått en gnagande känsla av att något inte stämmer, att det finns något mer bakom den där korta berättelsen om min adoption, som fanns att läsa i pappren mamma och pappa fått.

    Och visst var det så. Samuel adopterades från Chile och är ett av barnen som stals från sina mödrar. Han är ett av de barn som fick en kärleksfull och bra uppväxt i Sverige men som nu letat rätt på sina rötter. Och sanningen.

    Samuel har flera gånger försökt få ut sin adoptionsakt från Adoptionscentrum, men bara blivit bemött med misstänksamhet. Man har ifrågasatt varför han vill ha den och man har hävdat sekretess eftersom andra personer också nämns i skrifterna.

    Då och då har Samuel gjort efterforskningar och han har gått igenom den lilla information som familjen hade om hans adoption.

    – Mamma förvarade pappren i ett bankfack. Redan som barn läste jag det lilla som stod i handlingarna. En gång om året hämtade mamma dokumentet och vi satt vid köksbordet och gick igenom informationen.
    Det fanns en rad som fastnade i Samuels medvetande när han blivit lite större. Hans biologiska mor hade blivit utsatt för ett övergrepp.

    Samuel och hustrun Desirée är båda kyrkvaktmästare.

    – Under några år i tonåren ville jag inte se adoptionspappren, jag ville inte ens höra talas om Chile. Tankarna på att jag var oönskad och bortlämnad gnagde i mig och när jag skulle sova på kvällen kom tårarna.

    I många år kände Samuel mest obehag inför att fira sin födelsedag. Den 7 november blev han alltid lika ledsen.

    När Samuel blev äldre funderade han på varför han hade kvar sitt medborgarskap i Chile. Han hade ju läst att man förlorar medborgarskapet i födelselandet i samband med adoptionen.

    Det fanns flera saker som inte stämde. Men det skulle dröja till 2018, när Samuel lyssnade på ett radioprogram om illegala adoptioner som polletten trillade ner och han på allvar började söka efter sanningen. I programmet berättades om en människohandel där de inblandade skodde sig på att lura fattiga familjer.

    Samuel, som jobbade med kyrkogårdsskötsel, brukar lyssna på musik när han kör sin arbetsmaskin. Den här dagen hade han glömt sina hörlurar och slog på radion. Programmet slog an en sträng hos honom, kanske var detta en ledtråd till hans historia.

    – Alla varningstecken om stulna barn stämde in på min historia och namnen som var inblandade i illegala adoptioner fanns också i mina papper. Jag skrev ett mejl till kvinnan som var med i radioprogrammet och inom ett dygn satt vi i ett långt videosamtal.

    Nu gick allt i en rasande fart. En organisation i Chile kopplades in och Samuel fick kontakt med två andra chile-svenskar i Skellefteå. Det blev ett omvälvande möte med tårar och stark samhörighet.

    Samuel med sonen William, 4, och dottern Mia-Li, 9.

    Känslosamt samtal

    – Vi delar något som många andra inte förstår. Våra berättelser och känslor liknade varandra och vi pratade och pratade i timmar. Det var känslosamt och värmande och när jag åkte hemåt med min familj var jag bara lycklig. Äntligen hade den där oroskänslan, som jag burit på i många år, släppt, säger Samuel.

    Under bilresan hemåt plingade det till i Samuels mobil och han blev tvungen att stanna bilen längs landsvägen. Efter två omvälvande veckor hade organisationen i Chile nystat upp Samuels bakgrund, de hade funnit hans mamma Guillermina och tre syskon: Jaqueline, 35, Mauricio, 31, och Andreita, 29.

    – Jag skrek och började storgråta! Min fru Desirée och barnen, som somnat, vaknade och Desirée förstod genast vad som hänt. Jag tänkte att eftersom jag hade tre syskon måste någon av dem vilja träffa mig.

    Nu följde några dagars nervös väntan. Samuel förberedde sig på att släktingarna kanske inte skulle vilja ha med honom att göra. När mobilen ringde, och det var ett Facebooksamtal, vågade Samuel först inte svara. Nyheterna kunde vara de bästa – eller de värsta.

    – På andra sidan fanns en kvinna i min ålder. Hon lutade sig in i bild och vi tittade på varandra uppifrån och ner och hon sa på spanska: "Han ser ut som Mauricio." Sedan sa min kontaktperson att detta var min syster. Hon var så vacker.

    Tårarna stiger i Samuels ögon när han minns det första mötet. Han fick veta att mamman alltid pratat om honom men att han varit som en saga för dem. Nu fanns han där på riktigt och när mobilens kamera riktades mot mamman satt hon med händerna för ansiktet och grät.

    – Hon bad mig om och om igen att jag inte skulle hata henne. Med hjälp av en tolk sa jag att jag självklart inte hatade henne men hoppades att få lära känna henne. Sedan tittade hon upp. Hon sa att jag var vacker. Då storgrät vi båda två och vi tittade på ­varandra i evigheter.

    Samuel har fått en helt ny familj i Chile. Till vänster hans mamma Guillermina och till höger systern Andreita.
    Foto: Privat

    Process pågår

    Nu skrevs Samuels livshistoria om. Han fick veta att det som stod i pappren han läst inte stämde. Uppgifterna var påhittade, precis som för många andra stulna barn. Samuels mamma hade inte alls blivit utsatt för ett övergrepp men mannen som var hans pappa ville inte ta sitt ansvar och mamman hade svårt att klara sig ekonomiskt.

    Mamman var 22 år, hade redan en 3-åring och tog tacksamt emot hjälp när en svensk kvinna erbjöd henne och andra kvinnor avlastning. Kvinnan var villig att ta hand om Samuel tills mamman kommit på fötter. Men när Samuels mamma skulle hämta sin bebis fanns han inte på barnhemmet. Han hade flyttats mellan tre olika ställen innan han adopterades.

    Samuels mamma hade aldrig medgivit någon adoption, skrivit under några papper eller fått betalt.

    Idag pågår en rättslig process i Chile mot den svenska kvinnan, som också var den som tog hand om Samuels svenska föräldrar när de kom för att hämta honom.

    – Mamma och pappa har svårt att smälta att kvinnan som hjälpte dem med alla myndighetskontakter – så att de skulle slippa – och som gav dem så bra tips på restauranger och sevärdheter har begått sådana brott, säger Samuel.

    Han berättar att föräldrarna hela tiden stöttat hans sökande efter sanningen.

    – Mina svenska föräldrar är för alltid mina föräldrar. Det är de som gett mig kärlek och närhet under uppväxten, säger Samuel som nu har berikats med en familj till.

    Han har en bror och två systrar som liknar honom och hans barn Mia-Li och William har flera kusiner i Chile.

    – Mia-Li vill lära sig spanska och övade in meningen "Hej, farmor!" som hon sa till sin chilenska farmor i ett videosamtal. Hon blev så rörd att hon först inte klarade av att svara, ler Samuel och berättar att han har regelbunden kontakt med de nya släktingarna och planen är att åka till Chile på besök, så fort pandemin är över.

    Och i fjol kunde Samuel för första gången äntligen känna glädje inför sin födelsedag.

    Samuels syskon, från vänster: Andreita, Jaqueline och Mauricio.
    Foto: Privat

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!