I morse hörde jag talgoxen sjunga för första gången i år, brukar jag berätta för min hustru när jag kommer hem efter min raska morgonpromenad. Då skiner hustrun upp och vi känner att vi, liksom talgoxen, blir lite mer kärleksfulla när våren kommer. Vi är ju faktiskt en del av naturen, vi människor.
För fåglarna är det ljuset som betyder mest. När dagarna blir längre ökar hormonproduktionen hos hanen och han börjar leta efter ett revir dit han ska locka en hona. Vissa arter tjuvstartar och håller revir redan under vintern men för de flesta arter är det tidig vår som gäller.
Hos flyttfåglarna återvänder hanen oftast några dagar före honan och när hon kommer satsar han allt för att imponera på henne. En del arter har spelflykt. Enkelbeckasinens hane störtdyker med vibrerande yttre stjärtfjädrar som ger ett mycket speciellt ljud och säkert är väldigt imponerande. Ringduvehanen stiger högt upp i luften, slår ihop vingarna med en smäll och dalar mot marken. Det är rena cirkusnumret!
Också vanliga småfåglar kan utföra konster men för dessa hanar är det främst sången som gäller. Han ska helt enkelt sjunga vackrare än alla andra hanar av samma art.
En del hanar imponerar genom att bygga många bon. Gärdsmygen kan göra ett tiotal bon där honan får välja det hon tycker är bäst. Det är alltid honan som väljer. Hon lär också kunna göra en bedömning av huruvida en viss hane kommer att hjälpa till med ungarna. Kanske är det därför vissa hanar matar honan som del av uppvaktningen.
Bra och sämre pappor
Vilka hanar är goda föräldrar? Om man sätter sig vid havet eller en sjö så här års och tittar på de olika arterna av änder och gäss kan man faktiskt se vilka hanar som kommer att hjälpa till med ungarna.
Titta på ejdern till exempel. Hanen är praktfull i vitt och svart medan honan är diskret brun. Det är lätt att förstå att hon ensam ruvar äggen. Eftersom boet ligger öppet skulle hanens färger lysa lång väg och locka rovfåglar medan honans bruna färger smälter väl in i omgivningen. Hanen är en donjuan som lämnar efter parningen. Då samlas ejderhanar i stora flockar ute till havs medan honorna ser till att arten kan leva vidare.
Men titta på grågässen! Hos dem har hane och hona samma färg, båda är diskret bruna, så här förstår man att hanen är en god make som hjälper sin hona med ungarna. Grågåsparet håller ihop hela livet, inga donjuan-fasoner där inte! Däremot är han rejält våldsam när han väljer ut sin hona. Då jagar han bort andra hanar med våld.
Om man vill uppleva riktiga bataljer ska man titta på sothönsen. Revirstriderna mellan hanarna kan bli till våldsamma slagsmål när hanarna jagar varandra springande på vattnet. Det brukar man kunna uppleva i närmaste park.
De mest förtjusande fågelparen tycker jag är kajorna. När jag sitter hemma vid skrivbordet och tittar ut mot grannhusen ser jag kajor, par om par, på taken runt omkring. Mycket riktigt håller de ihop livet ut och jag vet inga fågelpar som verkar mer harmoniska än dessa.
Oro för ringduvan
Olika arter bygger olika stabila bon. Pungmesens bo måste vara ett av de allra tåligaste. Det har formen av en stor, hängande påse med lång ingångstunnel. Där ligger ungarna väl skyddade.
Ringduvans bo däremot kan man uppleva som ett rent hastverk, några kvistar bara placerade i en grenklyka. Det ser väldigt glest ut och verkar kunna rasa till marken vilken stormdag som helst. Jag minns ett duvpar som hade sitt bo i ett träd alldeles utanför fönstret på andra våningen där jag jobbade. Varje morgon var vi ett gäng arbetskamrater som inledde dagen med att kolla om boet klarat natten. Och faktiskt, det kläcktes ungar som lyckligt kom på vingarna, så boet var kanske starkare än det såg ut.
Nu börjar fågelvåren. Hanarna bröstar sig och honorna väljer kavaljer. Det är en härlig tid, också för oss människor som älskar naturen.
