Idag, när jag tittar ut genom sovrumsfönstret på morgonen, önskar jag att det ska vara tjockt med snö på marken och riktigt kallt. Granarnas grenar ska hänga snötyngda och det ska knarra så skönt när man går på snön. Då är vintern underbar. Det är sådant man får uppleva i norra Sverige men numera ytterst sällan i söder.
När man går en sådan promenad mitt i vintern kan det vara helt tyst. Det är som om hela naturen sover. Inte ett ljud från småfåglar, möjligen en korp som hörs i fjärran. Och kanske ett harspår över snön.
Då undrar man ju var alla djuren finns. Om de alla gått till vila. Men så är det faktiskt inte. Många djur syns inte men finns ändå. De finns i det lilla utrymmet mellan snön och marken. Där lever de skyddade för kylan, för även om det är sträng kyla i luften ovanför snön blir det sällan minusgrader under snön. Och vilka är dessa djur? Jo, det är möss och sorkar, några insekter och spindlar. Och de har det riktigt skönt.
Hålrum bildas
Att det bildas ett hålrum under snön beror på att snön faller på ett lager av nedfallna löv och visset gräs. Snön blir hård samtidigt som växtmaterialet multnar och skrumpnar ihop så att det tar mindre plats och då kommer den hårda snön att bilda ett tak. I hålrummet mellan snö och jord kilar sorkar och möss omkring. De gräver gångar och kutar runt och där finner de mat, insekter, maskar, svampar, frön och annat gott. Det är rena skafferiet!
En drömtillvaro? Nej, helt säkra är de inte, de små mössen. Det finns fiender som lurar på dem. Ugglor har så bra hörsel att de hör var mössen finns under snön. Plötsligt kastar sig ugglan ner i snön med klorna före. Ibland lyckas den fånga ett byte men ofta är snön så djup att den inte når ner med klorna.
Man kan se märken på snön där ugglan slagit till, en liten grop och så märken efter vingarna på sidorna. Om det finns spår av några bloddroppar vet man att ugglan varit lyckosam, om inte har den nog misslyckats.
En ännu skickligare jägare i snön är räven. Han smyger fram och lyssnar tills han vet exakt var musen finns. Då gör han ett tjusigt luftsprång och dyker med huvudet före ner i snön. Den mus som sitter där har inte stor chans att klara sig.
Belåten räv
Jag har faktiskt haft turen en gång att se en räv som jagade möss på det viset. Det är ganska många år sedan men jag glömmer det aldrig. Jag satt blickstilla bakom en liten gran och räven var nog alltför upptagen av sin jakt för att märka att jag fanns där. Han hoppade ett par gånger och jag tror han fick sin mus till slut för plötsligt sprang han sin väg och jag tyckte han såg belåten ut.
Så nog sker det dramatiska saker också i det till synes tystaste och mest rofyllda vinterlandskapet.
Men om det inte kommer någon snö, hur klarar sig mössen då? Man kan ju lätt tänka sig att vintrarna blivit allt svårare för mössen på senare tid. För några dagar sedan, när jag satt i bilen på en parkeringsplats ute i naturen och drack kaffe, fick jag se en liten mus som kilade upp och ner på en liten rotvälta.
Jag gjorde en oförsiktig rörelse inne i bilen och det var tydligt att musen såg mig och anade fara. Den dök rakt ner bland de vissna löven på marken. Det var massor av löv där och jag tänkte att möjligen kunde de ge samma skydd som ett snötäcke. Men fullt så skyddande tror jag inte de var. Och egentligen förstod jag inte varför musen lämnade rotvältan. I den fanns det håligheter som det säkert skulle gå att gömma sig i. Men jag antar att musen visste bäst själv.
Och en sak vet jag, vinternaturen är inte så livlös som den kan verka. Det finns liv under snön, och bland löven!
