• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Mikael Persbrandt: Det var väldigt lätt att bli förälskad i Vanna

    För ett år sedan kände de inte varandra alls. Nu känner de varandra utan och innan. Möt Mikael Persbrandt och Vanna Rosenberg som gör huvudrollerna i filmen Tills solen går upp, en drömlik kärlekshistoria signerad Peter Dalle.

    Mikael Persbrandt: Det var väldigt lätt att bli förälskad i Vanna

    De har båda otaliga film- och tv-produktioner bakom sig och har till och med jobbat på samma teatrar. Ändå tog det tre decennier innan Mikael Persbrandts och Vanna Rosenbergs yrkesvägar korsades. Eller nästan i alla fall.

    Vanna erinrar sig att hon och Mikael för ett drygt tiotal år sedan träffades flyktigt i samband med att de gjorde en scen mot varandra i TV4:s dramaserie Oskyldigt dömd där Mikael spelade huvudrollen och hon själv hade en gästroll.

    – Du är ju rolig, kommer jag ihåg att Micke sa till mig efteråt. Fast Micke mindes inte att vi spelat mot varandra tidigare, tillägger hon och får ett lite generat skratt till svar från sin kollega.

    Några år efter inspelningen var Vanna inbjuden till premiären av Mig äger ingen – ­filmatiseringen av kulturjournalisten Åsa Linderborgs uppväxtskildring med samma namn där Mikael gjorde ett hyllat porträtt av den alkoholiserade pappan.

    Vanna blev så gripen av hans rolltolkning att hon efter filmvisningen banade sig väg genom trängseln på biografen för att ansikte mot ansikte berätta för Mikael hur enastående hon tyckte att hans insats var.

    Mot den här bakgrunden förstår du nog att Vanna blev allt annat än ledsen när hon häromåret fick veta att hennes motspelare i den romantiska komedin Tills solen går upp var ingen mindre än Mikael Persbrandt. Inte heller den här gången gjorde han henne besviken. Beundran är i högsta grad ömsesidig.

    – Vi har haft en underbar tid tillsammans. Det gick väldigt lätt att spela kär i Vanna. Hon har så fantastiska ögon den här kvinnan. Det var bara att se in i dem och så gick resten av sig självt, fastslår Mikael.

    – Fasiken, det där hade ju jag velat säga om dig, utbrister Vanna och återgäldar berömmet:

    – Micke är en varm och mycket intelligent mot­spelare, vilket fick mig att känna mig trygg och upplyft. Det finns många skådespelare som är tekniskt skickliga och kan hantverket väl, men däremot finns det ­ytterst få som äger den totala närvaro och lyhördhet som Micke gör.

    Även om Mikael har svårt att tänka sig som den 60-åring han snart är, ser han fram mot åldrandet med tillförsikt.

    Lite som en saga

    I Tills solen går upp spelar Mikael karaktären Peder som är lyckligt gift med Lena, gestaltad av Helen Sjöholm.

    I julhandelsvimlet stöter han ihop med Vannas karaktär, Hanna, som han hade ett förhållande med för 22 år sedan.

    Hanna lever numera i en lycklig relation med Fredrik, spelad av Peter Dalle som också står för filmens manus och regi. Det oväntade mötet får sedan länge begravda känslor att vakna till liv på nytt, men varken Peder eller Hanna vill bryta upp från sina äktenskap.

    När Peder i julklapp av sin fru får en magisk bok från 1500-talet som handlar om hur man styr sina drömmar uppenbarar sig en möjlighet för dem att både äta kakan och ha den kvar. På nätterna drömmer de sig bort till vackra platser och romantiskt umgänge med varandra. På dagarna lever de sina vanliga trygga liv med sina partner.

    När de båda världarna så småningom börjar kollidera med varandra blir konsekvenserna stora för både Peder och Hanna och deras äkta hälfter.

    – Det är en typ av film som jag inte tycker att man har sett i Sverige tidigare, vare sig innehållsmässigt eller stil­mässigt. Den har lite av amerikansk saga över sig. Det är första gången jag gör en renodlad kärlekshistoria på film, säger Mikael.

    Hans roll som den svärmiske börsmäklaren Peder är så långt ifrån Beck-hårdingen Gunvald Larsson man kan komma. Men även om han tycker det är roligt att få bredda sig genremässigt känner Mikael inget behov av att bryta sig loss från det macho-fack som han tidigt i karriären blev instoppad i.

    – Det jag söker är fullvärdiga, dramatiska manuskript som har någon form av konstnärlig valör. Det är vad jag längtar mest efter, oavsett genre. Sedan behövs det alltid ett växelbruk. Att enbart spela in tunga dramer skulle bli enormt påfrestande. Därför har jag inget emot att göra en lustfylld kärleksfilm emellanåt.

    Att vara förälder är det roligaste som finns, tycker Vanna.

    Säker i sin kvinnlighet

    Vanna har förvisso gjort en hel del filmer som blandar drama och humor, men kärlekskomedi är något av en ny genre även för henne. Filmpubliken har aldrig tidigare fått se henne promenera omkring i bikini på en karibisk strand eller göra heta kärleksscener.

    – Jag tyckte om att för en gångs skull få spela en kvinna som är stadig och säker i sin kvinnlighet. Det är något som jag privat tycker är väldigt svårt, medger hon.

    Vanna anser att filmens styrka ligger i att den handlar om vanligt folk som står mitt i livet och faktiskt inte lider någon nöd i sina relationer.

    – De har någon att sova bredvid och klappa på kinden, men ändå skapar livets ändlighet ett slags tomrum som gör att längtans röster börjar hoa i dem. Den som inte kan känna igen sig i det är ofantligt lyckligt lottad, menar hon och får medhåll av Mikael.

    – En annan sak som jag känner igen är att man i en relation som man har befunnit sig i länge då och då kan drömma om en kärleksrelation som står i full brand känslomässigt. Då får man försöka väcka den där elden till liv igen. Nu har inte någon av oss tillgång till en sådan där magisk bok som min rollkaraktär har, men inte hade jag låtit bli att öppna den om jag hade haft den.

    – Inte jag heller, inflikar Vanna.

    Vanna och Mikael tycks ha en samstämmig uppfattning i de flesta ämnen som tas upp under samtalet. Exempelvis är de eniga om att medelåldern trots stora utmaningar också har sina fördelar.

    – Trots att jag har svårt att se mig själv som den 60-åring jag kommer att vara om mindre än tre år ser jag fram emot åldrandet med tillförsikt. Man blir mognare och klokare med åldern. Många bitar som fladdrat runt i blindo faller på plats och man blir mer sams med sig själv. För mig som befunnit mig i strid med mig själv i alldeles för många år är det en väldigt skön känsla. Jag är på en bättre plats i livet än vad jag någonsin varit. Jag önskar bara att jag hade funnit den här sinnesron tidigare, konstaterar Mikael.

    Längtade efter barn

    Också Vanna kände sig under en period vilsen i tillvaron, även om grunden till hennes vilsenhet var en helt annan än Mikaels.

    – Om jag bara blickar tio, femton år tillbaka så var det Atlantsim som gällde. Emellanåt var det jädrigt svårt att se någon kuststräcka. När jag väl vågade börja längta efter barn och familjeliv insåg jag hur stor den längtan faktiskt var. Innan dess hade jag inte haft den grund och stabilitet som krävdes. Tack och lov att jag tillät mig att längta och att jag hittade någon annan som längtade lika mycket som jag. Att vara förälder är
    ju det roligaste som finns. Det är fantastiskt att vara i medelåldern och förstå vad man har.

    Jag undrar om Mikael, som blev pappa först efter fyllda 40, också hade känt en stor barnlängtan.

    – Ja absolut, det hade jag nog haft i en massa år. Det är nästan hela anledningen till att jag nu tycker att det är så festligt med alla barnen. De är mina polare. Jag gillar att få vara barnslig.

    Det senaste året har Mikael tillbringat mer tid än vanligt med familjen till följd av att flera av produktionerna han skulle ha medverkat i har skjutits på framtiden.

    – Pandemin har fått mig att inse att jag inte gillar att gå på möten. Det har också varit skönt att slippa ta tusentals personer i hand eller ställa upp på selfies hela tiden. Att så många människor vill skaka hand eller fotas tillsammans med mig är givetvis en komplimang men också rätt ansträngande emellanåt.

    I filmen Tills solen går upp har rollfigurerna en kärleksrelation i sina drömmar.
    Foto: Andreas Wessberg

    I farmors fotspår

    De långa perioderna på hemmaplan har lett till en del förändrade vanor.

    – Förut hade jag med mig telefonen jämt, men nu lägger jag den ifrån mig långa stunder. Och jag har nästan helt slutat vara aktiv på sociala medier. Jag vet inte om det har med åldern eller pandemin att göra. Eftersom jag bor på en gård finns det alltid hur många sysslor som helst att uträtta. Det kan dröja åtta timmar innan jag tar upp telefonen för att se om det kommit några mejl eller sms som jag behöver svara på.

    Några dagar efter vårt möte ska Mikael resa iväg på en ny inspelning, denna gång i Wales. Vanna å sin sida är nyss hemkommen från Göteborg där hon spelat in en filmversion av julklassikern ­Sagan om Karl-Bertil Jonssons jul­afton.

    Nyligen har tv-tittarna kunnat se henne i komediserien Premiärdatum oklart som med en blandning av
    fiktion och verklighet skildrar vänteläget som corona-pandemin försatt teaterbranschen i.

    För tre år sedan gjorde Vanna den egna dokumentärserien Brevet till farmor där hon reste i sina polska farföräldrars fotspår. Farföräldrarna som var judar överlevde på var sitt håll koncentrationslägren och återförenades i Sverige, men Vannas farfar kände sig aldrig hemma i det nya landet och begick självmord vid 37 års ålder.

    Jag frågar Vanna om farföräldrarnas livsöde kan ge henne perspektiv på den situation som vi alla för närvarande befinner oss i.

    – Någonstans kan jag urskilja samma känsla av hot. Den stora skillnaden är att hotet i det här fallet är världsomspännande och osynligt, men jag tror ändå att känslan av att vilja fly är densamma. Samtidigt försöker jag behålla en ödmjukhet inför att vi till skillnad mot förintelsens offer inte har någon som knackar på dörren på det konkreta sätt som skedde då. Jag är glad att min farmor, som dog för bara några år sedan, slapp uppleva pandemin. För den äldre, traumatiserade generation som hon tillhörde hade den nog varit helt ohanterlig.

    Skriver och målar

    Samtalsämnena skiftar snabbt under intervjun. Det visar sig att de delar en passion för att vandra.

    Medan Vanna helst vandrar i vidsträckt terräng föredrar Mikael mer vertikala exkursioner. Bergsbestigningen i
    realityserien Expeditionen där han nästan lyckades ta sig ända upp till toppen av Himalaya har gett mersmak.

    Ytterligare en gemensam nämnare mellan Mikael och Vanna är att de vid sidan av skådespeleriet har en annan konstart som är minst lika viktig för dem.

    I Vannas fall är det skrivandet. För några år sedan debuterade hon som barnboksförfattare. Nu befinner hon sig i redigeringsstadiet av sin första vuxenroman. Mikael återupptog för några år sedan måleriet som hade legat i träda ända sedan början av 1980-talet då han gick på konstskola.

    – Jag målar i ett uthus på gården. Ibland händer det att jag går ner dit för att titta på något jag håller på med lite snabbt innan middagen och kommer hem åtta timmar senare. När jag målar upphör tiden att existera. Om ingen skulle vilja filma med mig längre vore det kanske lite ­tråkigt men ändå hyfsat okej. Måleriet skulle jag däremot inte kunna tänka mig att vara utan.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!