Kissen gav Nils livslust igen

För tio år sedan kom en herrelös katt och krafsade på hemma hos Nils Uddenberg och hans hustru i huset i Lund. Den var både hungrig och frusen och visade alla tecken på att vilja bli omhändertagen. Men paret Uddenberg var bestämda – de skulle inte ha något husdjur. De älskade att resa och skulle bli alldeles för bundna, resonerade de. Men katten gav sig inte utan installerade sig självsvåldigt i husets redskapsbod.

Det var vinter och det var kallt ute och steg för steg gav paret efter för den envisa katten. Snart hade de ruckat på regel nummer ett: mata aldrig en katt om du inte vill ta hand om den. Och sedan dröjde det inte länge förrän de var med katt – Kissen. Historien resulterade sedan i en bok, Gubbe och katt, som gavs ut 2012.

– Jag hade samtidigt börjat planera min medicinhistoria och presenterade den för bokförlaget Natur & Kultur. “Det låter ju stort”, sa de lite tveksamt. Sedan sa jag att jag hade skrivit lite om min katt också. “Det vill vi se!” utropade de.

Den lärde professorn, författaren och psykiatern hade skrivit ett antal böcker tidigare och hans verk Idéer om livet, utgivet i två band, belönades 2003 med Augustpriset som bästa fackbok. Men ingen av hans tidigare böcker kunde försäljningsmässigt mäta sig med den om Kissen, en totalsuccé med över 100 000 sålda böcker.

Tvåa på försäljningslistan
– Ja, det var för mig totalt överraskande. Jag var en tid tvåa på försäljningslistan, under den erotiska bestsellern Femtio nyanser av honom, berättar Nils och skrattar.

Men just det faktum att boken inte handlar om sex, mord eller spektakulära äventyr utan är en mycket vardaglig historia om en katt ser Nils som en möjlig förklaring till framgången.

– Det verkar som om många kände igen sig. Jag fick massor av brev och de flesta handlade om att människor hade en liknande historia bakom sig – ett djur som de blir väldigt fästa vid. Och kanske att
det lite larviga i att en väletablerad person blir väldigt förtjust i en katt känns som en legitimering, att det är okej att få känna så här.

Hösten 2016 drabbades han av en katastrof. Hustrun blev sjuk och avled hastigt och Nils Uddenberg blev ensam med katten. Men under sorgearbetet mognade tankarna på boken Ensam med katt, som utkommer nu i höst. Det är på sätt och vis en fortsättning på boken om Kissen men som både handlar om sorgen efter hans hustru och hans fortsatta liv med katten.

– Mycket hade försvunnit i och med min hustrus död och skulle aldrig mer komma igen och jag stod inför frågan om jag skulle leva vidare i ruinerna av mitt gamla liv. Det finns en lockelse i det, för man behöver inte ändra på så mycket och det kan vara vilsamt på många sätt. Eller om jag skulle kunna göra något åt min situation trots allt. Men då måste jag ta tag i livet igen på ett nytt sätt.

Nils valde det senare och det var anledningen till att han mer och mer hamnade i Stockholm och i en lägenhet där. Men även om Nils Uddenberg på olika sätt har förändrat sitt liv så är Kissen troget med.

– Bara det att det finns en levande varelse som rör sig i samma miljö som man själv är en stor tillgång. Men självklart kan det inte ersätta mänsklig gemenskap.

Påverkar hälsan
I sin bok skriver Nils att “umgänge ger kraft och lust att leva” och “att brist på livslust kan vara livsfarligt”. Inte minst aktuellt nu i coronatider – och han förklarar vad han menar.

– Som psykiater i Lund och på Karolinska i Stockholm jobbade jag mycket med psykosomatik och mötte då människor med olika allvarliga sjukdomar. Och för dem som hade gett upp och som kände att de inte hade något att leva för var mitt tydliga intryck att det tyvärr gick nedåt. Men de som hade en kamplust och förmåga att ta tag i det som trots allt var positivt i livet hade en mycket bättre prognos i hur det gick med cancern eller den svåra infektionen. Det påverkar hälsan och det finns ganska goda belägg för det. För människor i min situation, äldre som levt tillsammans länge, så är det högre dödlighet de första två åren efter att man förlorat en livskamrat. Och det förvånar mig inte.

– Och i den meningen tror jag att katten har gett mig en livskraft, faktiskt. Jag vet inte hur det hade gått för mig om jag inte haft Kissen, mina intressen och om jag inte haft en nära vän som av någon egendomlig slump blev änka ungefär samtidigt som jag förlorade min hustru.

Döden finns med underliggande i hela boken. Nils menar att det är viktigt att prata om det slutgiltiga.

– Den är faktiskt också en mänsklig och vardaglig upplevelse. Vi är alla dödliga och vi måste alla uppleva den på olika sätt i vår närhet. Att skriva om mitt liv med Kissen blev också ett sätt att tala om det absolut mest drabbande jag har varit med om överhuvudtaget – att förlora min hustru. Och sedan ville jag inte bara lägga mig ner och ge upp. Jag har nog rätt mycket livslust ändå. Och rätt mycket styrka också.

– Jag är väldigt fascinerad över hur en katt tänker. Och det får mig också att fundera över hur det är att vara människa. Jag tror att mina känslor för Kissen är rätt så annorlunda än hennes känslor för mig. Jag tror säkert att hon tycker om mig, men hon tycker nog också att jag är bra att ha. Ibland känner jag mig som en av hennes ägodelar. Jag ingår i hennes revir. När man lever nära en varelse som är fundamentalt olik sig så får man en sorts kontrast att spegla sig mot.

Nils är 82 år och katten 10, så visst har han funderat över hur livet skulle se ut utan katten.

– Kissens förväntade livslängd är större än min, rent statistiskt. Katter blir inte sällan 17, 18 år. Om jag dör före henne litar jag på att det finns folk i min omgivning som tar hand om henne. Men om hon skulle dö först så skulle det bli ett stort hål i min tillvaro. Men katten har nio liv, säger man ju…