Filip sökte assistent – och fann kärleken!

Vi ses hemma i deras ­villa och i köket hänger blå ballonger. Nyligen hade Melinas kompisar en babyshower för lille Harry som paret nu väntar på ska anlända till världen. Det var den 27 januari 2012 som livet förändrades på ett ögonblick för Filip Andersson. Han hade tagit bilen för att köpa snus och minns att han körde, men därefter är minnena väldigt diffusa.

– Jag har fått berättat för mig att jag först krockade med en bil och i detta möte delades min bil i två delar. Därefter krockade jag med ännu en bil, berättar Filip när vi ses i byn Jämshög utanför Olofström tillsammans med hans fästmö Melina Silvros.

Övriga inblandade i krocken klarade sig och i en av bilarna fanns Filips gymnasielärare. Det var han som var först framme hos Filip, som hade flugit ut ur sin bil och hamnat 150 meter bort från olycksplatsen. Filips lärare försökte hålla honom vid medvetande fram tills ambulansen var på plats.

– Mina föräldrar som bor en bit längre bort förstod att något hade hänt, det var en massa bilar och tutande sirener. Och när pappa, som försökte nå mig på mobilen, inte fick svar, åkte han till olycksplatsen. Där såg han min kraschade bil, men jag var då redan på väg till Kristianstads sjukhus, berättar Filip.

Hans tillstånd var kritiskt och läkarna höll honom nedsövd i en månad för att kroppen skulle kunna fokusera på att läka.

– Mina allra första minnen från hela den här tiden är tillfället då jag en månad senare vaknade upp, med panik för att jag inte kunde röra mig. Därefter började en lång tid av träning, rehabilitering och samtal…

Filip hade blivit förlamad från bröstkorgen och nedåt. Han blev kvar på sjukhuset i tre månader och har sedan dess behövt hjälp med i princip allting. 

– Jag har ingen känsel i några kroppsdelar från bröstvårtorna och ner och det har varit svårt att vänja mig vid ett liv där jag ständigt har assistenter vid min sida, men jag förstod att jag var tvungen att acceptera situationen.

Fyra år efter olyckan köpte Filip och hans bror en bilverkstad. Det har blivit ljusglimten i vardagen. Filip ägnar sig åt kundmottagning och inköp av olika bildelar. Så en dag kom Melina in med sin bil till verkstaden och in i Filips liv. Alla i byn kände till olyckan som fick Filip att hamna i rullstol, men när Filip och Melina träffades på bilverkstaden för första gången hade de tidigare aldrig pratat med varandra. Filip minns hur han tänkte att “det där är en söt tjej”, men hade liksom lagt det där med flickvänner på hyllan sedan olyckan.

– Vi pratade endast om bilen, men inget mer än så, säger Melina samtidigt som hon häller upp en kopp kaffe till Filip och sätter den sedan i hans hand.

I samma veva hade Melina börjat tröttna på sitt jobb inom vården där hon hade arbetat sedan 2012. När hon hörde talas om att en funktionshindrad kille behövde en ny assistent, sökte hon direkt. När Filip såg att det var Melina som sökte jobbet blev han först glad. Men av fel anledning. Hur som helst tänkte han att nu hade han i alla fall fått kontakt med henne. Melina berättar att när de sågs under arbetsintervjun flöt samtalet på.

– Men jag märkte att vårt samtal flöt in på andra ämnen, sådant som inte alls var jobbrelaterat. Jag började få känslor för Filip, men visste inte alls vad han kände för mig.

Melina hade möte med assistentbolaget och man bestämde att Melina skulle träffa Filip för en introduktionsdag. Men fram tills dess började de höra av sig till varandra på Facebook.

– Det var en svår situation då ingen egentligen visste vad den andra kände. Var det bara jobb eller var det mer? Men jag kände till slut att jag inte kunde säga ja till jobbet. Jag hade ju, under tiden vi skrev till varandra, hunnit bli så pass intresserad av Filip.

Melina tackade nej till jobbet och då Melina förklarade sina känslor för Filip gjorde han detsamma.

– Jag visste ju inte om hon hade varit extra trevlig mot mig bara för att hon ville ha jobbet. Så jag blev väldigt glad när mina känslor var besvarade.

Det tog två veckor innan de båda började dejta på riktigt. Första dejten blev i en bil då de körde runt i timmar och bara pratade. Melina hade aldrig haft någon närstående i rullstol och situationen kändes ny för henne.

– Ärligt talat såg jag inte rullstolen, jag såg Filip. Hos honom kände jag att jag kunde vara mig själv. När vi umgicks kändes allt bara väldigt avslappnat, säger Melina och Filip nickar. Han fastnade för Melinas energi och sätt att vara.

– Det märktes så tydligt att hon såg mig och inte mitt funktionshinder. Det upplevde jag som en enorm lättnad, för visst hade tanken slagit mig att den jag skulle bli kär i inte skulle kunna älska mig med tanke på min situation.

På olycksdagen den 27 januari brukar Filip varje år gå ut och äta tillsammans med sin familj. År 2019 var inget undantag, men det tog en ovanligt romantisk vändning. Han bjöd med Melina – och friade till henne framför alla. Melina sa ja utan att tveka en sekund. Idag kan de inte tänka sig ett liv utan varandra. Att få barn har alltid känts som en självklarhet för både Filip och Melina. Däremot visste de inte på vilket sätt.

Har fått hjälp
– Vi visste ju inte om det skulle gå. Förlamade har ofta svårt att göra barn på naturlig väg. Därför har vi fått hjälp, förklarar Filip.

Melinas och Filips bebis har blivit till genom IVF.

– Det är först nu, när Melinas mage är så stor som jag fattar att jag snart är pappa, utbrister Filip.
Han erkänner att han kommer känna sig hjälplös i vissa situationer som pappa.

– Jag är uppvuxen i en familj där pappa varit ute och kört fyrhjuling och motocross med oss barn. Den relationen kommer jag knappast att ha med min son. Men jag tror samtidigt att jag kommer att känna mig tillräcklig tack vare Melinas inställning och sätt att vara, säger Filip.

Melina är viss om att Filip inte kommer bli en sämre pappa än någon annan. Filip har inte känt sig bitter över sin situation.

– Självklart har det varit en pärs både psykiskt och fysiskt. Jag hade aldrig klarat situationen så bra utan min familj eller Melina vid min sida. Jag har aldrig brutit ihop rejält, varken innan eller efter olyckan. Melina brukar säga att jag är som en gås, men kanske måste man släppa saker för att ens överleva. Att vara bitter gör ju bara allt ännu mörkare. Jag är glad att jag överlevde och har aldrig någonsin tappat livsglädjen. Snarare känner jag att jag fick ännu en chans. 

Båda är överens om att de lever sin dröm här och nu. De har även insett vikten av egen tid. Melina tillbringar en hel del tid i stallet med sina fyra hästar och Filip mår som bäst då han får jobba, beställa grejer till bilar och ha kontakt med sina kunder.

Vad skulle du göra om du för en dag slapp rullstolen, Filip?
– Då skulle jag stå böjd med huvudet ner i en motorhuv. Och så skulle jag vilja komma hem från jobbet och gå fram emot Melina och ge henne en kram, ståendes.