Jag tänder ett ljus för dem som inte längre finns hos mig. Jag gör det till allhelgonahelgen och många andra av årets dagar. I en kyrka hemmavid eller på resa, även hemma i min bostad.
För i all sin enkelhet är det en tröst för mig när saknad och sorg hugger i mitt bröst. Den lilla ljuslågan förmedlar värme och frid. Den får mig att komma till ro och fyller mig själv med vackra minnen. Bilder av de stunder som jag tillbringat ihop med denna vän eller släkting som gör sig påmind.
Och minnena är många. Alla glada skratt och goda middagar. Stödet vid de vingliga skridskoskären som barn eller den trygga handen på väg till första skoldagen. Ögonblick av förvåning och överraskning vid bemärkelsedagar och högtider. Och förstås även stunder av ilska och besvikelse, för livet är inte enbart glädje.
Jag tror att vi måste våga släppa fram alla sorters minnen, ljusa som mörka, oavsett hur de påverkade oss en gång. Jag har upptäckt nu, många år senare, att jag kan se dem i nytt ljus och det hjälper mig att förstå det jag inte riktigt insett tidigare. Jag blir varse hur den andra människan tänkt och menat. Något som jag kanske inte orkat, eller velat, se förut. Nu plötsligt, och i lågans sken, får jag kraften att tänka nytt.
De viktiga orden
Ljuset har hjälpt mig så många gånger, inte minst när jag miste mina egna föräldrar. Båda två valde de att gå vid en tidpunkt när jag inte fanns där, inte var nära. Jag var på resa och hann inte hem. Så ofta har jag funderat över varför det blev så. Var det någon signal jag missade? Några ord jag borde varit vaksam inför? Ord som hade fått mig att agera annorlunda, planera om?
Men kanske, har jag tänkt ibland, kanske valde de att göra så här. Låta mig åka iväg så att de fick chansen att släppa taget i lugn och ro. Bespara mig, sitt enda barn, det svåraste av ögonblick. Pappas plågor sista dygnet som jag, mitt i den svåra sorgen, var tacksam att jag slapp uppleva. När jag äntligen nådde fram var han så rofylld och det är den bilden jag bär med mig. Mamma som, på dagen 20 år och sex månader senare, lämnade oss, fridfullt vilande i bästa fåtöljen. Ett fantastiskt sätt att få avsluta ett långt liv, jag vet. Precis som hon önskat och hoppats på. Men ändå så ofattbart.
En stor tröst, vid båda tillfällena, var att jag i mitt sista telefonsamtal med pappa och med mamma sa de viktiga orden: “Jag älskar dig!” Det var inget jag sa så ofta som jag borde, även om jag ofta tänkte det. Just därför är jag så tacksam att jag valde att säga dem just då.
Det var nog menat så och det blev en påminnelse om att jag borde uttala goda tankar lite oftare. För det som är sagt, det som har nått fram till mottagaren, ger dig frid och tacksamhet den dag ni inte längre har varandra. Särskilt om man inte är hos varandra i dödsögonblicket. För jag tror att vi alla, om vi får önska, vill få chansen att ta adjö. Ett stilla avsked, med de vackraste orden ringande i öronen.
Minnas tillsammans
Oavsett hur den vi älskar lämnar oss, oavsett om vi är förberedda eller inte, så gör det lika ont. Smärtan och tomheten river i bröstet när det vi haft, det vi delat, aldrig mer kommer tillbaka. Många, långa år av gemenskap måste nu förvandlas till en bank av minnen.
Kanske är det just detta som är det viktigaste steget för att orka gå vidare, tänker jag när sorgen så drabbar mig igen. Att vårda och glädjas åt det som varit. Inte gömma undan, utan lyfta fram. Prata om den vi mist, minnas tillsammans med andra, vara öppen för dofter, sånger och föremål som påminner oss om värdefulla ögonblick.
Jag tänker på alla dem som mist sina kära under det år vi snart lägger bakom oss, då en pandemi bestulit oss på närhet, beröring, kramar och lugnande ord. Att inte få finnas där, vid sängkanten, de sista timmarna. Hålla en hand eller stryka en älskad människas kind. Viska de tröstande orden, de så viktiga och kärleksfulla, i den döendes öra. Ge trygghet vid de sista andetagen. Så viktigt för de anhöriga och, förstås, för den som ska gå vidare.
Att många inte kunnat delta vid begravningar och minnesstunder under pandemin 2020 har säkerligen gjort sorgen svårare att hantera. För det hjälper att samlas och minnas tillsammans. Vårda bilderna av den som levt ett kanske långt och innehållsrikt liv.
Tänk så många minnen det finns av en person, om alla vi som kände honom eller henne slår oss samman och delar dem med varandra! Då blir det inte längre en person i en enda roll. En mamma blir så mycket mer – hon blir kollega, barndomsvän, partner, syster, kusin…
En vacker själ
Sorg har inte bara ett ansikte. Hur vi möter den, hur vi orkar med den, skiljer sig från person till person. Och kanske mellan olika skeden i livet. Det sätt jag sörjde när jag var 20 år, och en älskad mormor somnade in, skiljer sig från sorgen jag kände som 60-åring när det var dags att ta farväl av en förälder och plötsligt vara “sist kvar i ledet”. Den som, åtminstone rent logiskt, står näst i tur. Självklart har det betydelse vem vi mister och hur nära vi stått varandra.
Varje gång jag varit på en begravning på senare år har jag inom mig känt en stark närhet till den jag mist. Det känns som att jag har vuxit in i ett annat förhållningssätt till döden. Tanken på den stilla kropp jag vet vilar i kistan skrämmer mig inte som förr. Idag kan jag se den som det hus där en vacker själ haft sin boning.
En dag ska vi alla dö – men alla andra dagar ska vi leva. Dessa kloka ord påminner jag mig om när mörkret är tungt. Det, samt att tända ett ljus för vackra minnen och för alla dem vi älskat, tror jag kan hjälpa oss alla.
Ett ljus, hur litet det än är, skingrar mörkret och gör det lite lättare att andas.
