Barndomsvännerna återsågs i Spanien av en ren slump

Den 10 oktober förra året var en speciell dag för Vanja Johansson och Barbro Sandell. Det var nämligen den dagen de återsåg varandra för första gången sedan tidigt 60-tal.

Det skedde i den lilla byn Triacastela som ligger längs den 80 mil långa pilgrimsleden El Camino som går över Pyrenéerna i norra Spanien till Sankt Jakobs grav i Santiago de Compostela.

– Jag satt på en uteservering i Triacastela och åt frukost när jag fick se Vanja komma emot mig, berättar Barbro.

När kvinnorna hälsade på varandra upptäckte de att de inte bara pratade svenska båda två – de hade också samma småländska dialekt.

– När Vanja sa att hon ursprungligen kom från Strömsnäsbruk frågade jag vad hon hette som flicka. När hon sa Markowicz kände jag igen henne. Jag sa: Jag är Barbro, Bronias och Hugos flicka. Känner du igen mig?

Återseendet överraskade både Vanja och Barbro och det blev mycket känslosamt.

– Vi hade så mycket att prata om och det finns saker som jag bara kan ta upp med Barbro. Saker från vår barndom och uppväxt som vi har gemensamt och som ingen annan kan förstå, säger Vanja.

– Vi både skrattade och grät. Det var en del sorgliga gamla minnen som kom upp till ytan, tillägger hennes väninna.

Det har gått en tid sedan det magiska mötet i Triacastela när Hemmets Journal träffar de båda väninnorna. Barbro har kommit på besök till Vanja i Skummeslövsstrand norr om Båstad. Det är andra gången de träffas sedan hemkomsten men de håller regelbundet kontakt och pratar ofta i telefon med varandra.

– Det blir dessutom naturligt att vi träffas då och då eftersom en av mina döttrar bor i Lagan där Barbro också bor, säger Vanja.

De lärde känna varandra genom sina föräldrar i slutet av 50-talet. Vanja bodde på den tiden med sina föräldrar i Strömsnäsbruk och Barbro med sina bröder och sin mamma och pappa i Ljungby.

– Min mamma Bronia och Vanjas pappa Michael satt i koncentrationslägret i Ravensbrück under andra världskriget. De träffades inte då, men de lärde känna varandra när de kom till Sverige vid krigsslutet, berättar Barbro.

I koncentrationsläger
Bronia skickades till koncentrationslägret av nazisterna som slavarbetare medan Michael, som bara var 15 år, misstänktes ha samröre med motståndsrörelsen.

– Ingen av dem hade judiskt påbrå. Min mamma kom från Polen där familjen fördrevs från sin gård av nazisterna och Vanjas pappa kom från Brest som numera ligger i Vitryssland men som på den tiden tillhörde Polen.

Barbros mamma kände en stark längtan efter att få prata polska igen och när hon fick veta att Michael fanns bara några mil bort började familjerna att umgås med varandra.

– Det var under några år i slutet av 50-talet och början av 60-talet som vi träffades. Våra föräldrar fortsatte att umgås men vi slutade följa med på utflykterna när vi blev lite äldre, säger Vanja.

Vid återföreningen i Spanien kom de fram till att det måste ha varit ganska exakt 55 år sedan de senast träffades.

Offer för kriget
Efter en lång frukost tillsammans i Triacastela gick Vanja och Barbro hela dagsetappen tillsammans och de hade mycket att prata om.

– Alla känslor från barndomen kom upp på nytt. Både min mamma och Vanjas pappa var offer för kriget. De såg och upplevde saker som satte spår i dem för livet. Mamma hade mardrömmar in i det sista, säger Barbro.

– Min pappa hade mycket svårt att lita på någon och känna förtroende, speciellt för myndigheter. Jag tror att det berodde på att han blev angiven. En granne berättade var han fanns och tyskarna torterade sedan honom för att han skulle avslöja var partisanerna gömde sig, säger Vanja.

Föräldrarnas upplevelser från kriget påverkade också deras familjer. Vanja berättar att hennes pappa bar på en inre aggressivitet som han hade svårt att kontrollera.

– När vi var små förstod vi inte varför eftersom han aldrig pratade med oss om vad han varit med om. Nu i efterhand har man förstått att han nog gjorde så gott han kunde.

Barbro berättar att hennes mamma kunde stanna upp och titta frånvarande framför sig och säga något om alla döda som hon sett ligga på marken framför henne.

– Det är just sådana här saker som jag och Vanja kan prata med varandra om, som vi har gemensamt och som ingen annan förstår. Det har jag saknat.

Mötet i Spanien var en lycklig slump. Vanja hade precis gått i pension och ville uppfylla den gamla drömmen om att vandra längs pilgrimsleden.

– Jag läste Paulo Coelhos bok Pilgrimsresan 2008 och har sedan dess drömt om att gå den. Det tog 41 dagar, med tre vilodagar, och jag gick 2–3 mil om dagen.

För Barbro var vandringen mer en engångs­företeelse.

– Vi planerar inga vandringar tillsammans men vi har så mycket annat gemensamt att prata om när vi träffas, säger de båda kvinnorna med ett hjärtligt skratt.