“Jag växte upp i skuggan av min döda syster”

Ulrika Ewermans syster Monica var bara 16 år när hon dog. Ulrika föddes två år senare och lärde aldrig känna sin syster. Sedan Monica dött gick livet vidare i familjen och det som hade hänt tystades ner.

– Det var ingen hemlighet att Monica var död. Det har jag alltid vetat. Hemma hade vi foton på Monica och vi brukade gå till hennes grav och lägga blommor. Men vi pratade aldrig om henne. Jag märkte på mina föräldrar att de inte ville. Det var tydligt och de var undanglidande när hon kom på tal. Jag var lyhörd för hur de reagerade och lärde mig att inte fråga om henne.

Monicas död var ett öppet sår för föräldrarna och det påverkade Ulrika på djupet. Tystnaden har bidragit till många frågor senare i livet. När hennes storebror gav henne en Ikeakasse full med pärmar, brev och foton som han hade sparat efter Monica bestämde sig Ulrika för att nysta i historien.

– Det var för några år sedan och innan det var Monica inte närvarande i mitt liv. Det är väl en mognadsfråga. Jag befann mig i en fas i livet då jag ville förstå mig själv och min bakgrund bättre. Men då hade jag inte en aning om djupet i historien.

Så började arbetet med boken Monica Magnus 1966 (Bookmark) som är hennes författardebut. Hon har ägnat hundratals timmar åt research och har pratat med släktingar och andra personer som kände Monica.

Hon har gjort en spännande resa i sökandet efter sin syster. Successivt har Monica tagit gestalt. Så vem var hon? Och vad hade hänt? Vi fortsätter på det spåret för att bättre förstå Ulrikas uppväxt och relationen till föräldrarna och i synnerhet relationen till sin mamma.

I boken beskriver Ulrika Monicas sista tid i livet. Hur hon inleder en relation med den åtta år äldre Magnus – en kille av det lite farliga och spännande slaget. Småkriminell, supersnygg, alltid festens medelpunkt och den som körde snabbast av alla på sin motorcykel.
Det är en omöjlig kärleksrelation som motarbetas av Monicas mamma och familjen. Men Monica och Magnus är oskiljaktiga. Passionen är stark och ingenting kan stoppa dem från att vara tillsammans. Så de rymmer till Turkiet. Där får deras kärlekssaga ett tragiskt slut. Monica dör i en motorcykelolycka.

– Magnus tog det jättehårt. Jag vet inte om han anklagade sig själv, det var ju inte hans fel. Men han sörjde henne så djupt att han gick in i en depression. När han kom tillbaka till Sverige orkade han inte leva längre utan tog sitt liv.

Det är en stark berättelse om två unga människors passionerade kärleksförhållande. Idag vilar Monica och Magnus sida vid sida på en kyrkogård i Uppsala.

Fick ett stort ansvar
Efter Monicas död blev ingenting någonsin mer sig likt i familjen. I tystnaden som infann sig växte Ulrika upp. Hon blev barnet som skulle plåstra om och läka föräldrarnas sorg och få livet att gå vidare.

– Jag var inte ett kärleksbarn. Jag var ett sorgbarn. Men jag var älskad, det vill jag verkligen understryka. Jag kom till för att mamma skulle överleva. Mamma kunde prata om mig som “Plåstret”. Nu när jag förstår innebörden så tycker jag att det låter fruktansvärt. Det är ju att lägga ett stort ansvar på ett barn. Men det fanns inget ont i det. Mamma ville väl.

Ulrika hade en tydlig roll i familjen. Förutom att vara plåstret på ett livslångt sår var hon också den som alltid var glad och spred god stämning. Den rollen avvek hon aldrig ifrån.

– Mamma var väldigt skör. Hon drog sig undan allt som var jobbigt. Ingenting fick vara tråkigt. Allt som inte var glatt och roligt skulle hållas på avstånd. Jag var noga med att undvika tråkigheter.

Men hon vill inte måla upp sin barndom i mörka penseldrag.
– Jag hade absolut ingen olycklig uppväxt. På sätt och vis var den som många andras. Mamma arbetade med kläder och pappa på universitetet i Uppsala. Mamma var aldrig deprimerad. Eftersom hon undvek allt som var jobbigt så gjorde vi många roliga saker tillsammans. Hennes olycka var att hon höll allt för sig själv och aldrig pratade om Monica.

Det spillde över på Ulrika som fick bära sin mammas sorg. Det var en börda som var alldeles för tung för ett barn. Men återigen: Hennes mamma menade inget illa. Olyckliga omständigheter gjorde att situationen blev som den blev. Följden blev att relationen till mamman naggades i kanten. Ulrika anförtrodde sig aldrig till henne. Hon höll mycket för sig själv eftersom hon inte ville göra sin mamma orolig och ledsen. Ulrika fick tidigt lära sig att stå på egna ben, men hon hade fastrar och andra vuxna omkring sig som stod henne nära.

Gjorde inget fel
Ulrika har funderat på hur mamman kunde utestänga sina andra barn från sorgen genom att tysta ner Monicas öde. Nu när hon själv har tonårsbarn är det ännu svårare att förstå men hon inser också att det är andra tider nu.

– Det var annorlunda då. Barn skulle skyddas och hållas utanför sorg och tragedier.

Idag är båda Ulrikas föräldrar döda. Pappan dog redan när Ulrika var 12 år. Och hon hann aldrig prata med sin mamma om Monica.

– Det kan jag ångra idag. Nu är det ju för sent. Men jag tror att det hade varit bra. Jag tror att jag hade fått en tydligare bild av Monica.

Det är mycket som hon hade velat fråga om och ta upp med sin mamma.

– Jag hade velat fråga henne hur Monicas död påverkade henne. Vad hon kände. Jag hade velat lära känna henne närmre och krama om henne och säga: Du gjorde så gott du kunde och det blev bra. Jag har klarat mig.

– Jag tror att mamma bar på en stor skuld och jag önskar att hon hade sluppit känna den. Hon gjorde inget
fel. Det hade jag velat säga till henne. Jag hoppas att jag har framställt henne som mänsklig i boken för jag vet att hon gjorde så gott hon kunde.

Hon är tyst en stund innan hon fortsätter.
– Det är ingen idé att ångra saker. Men jag tror inte att man ska sopa saker under mattan. Mamma hade säkert uppskattat att jag hade velat prata med henne om Monica. Jag tror att hon funderade mycket och om vi hade pratat så tror jag att det hade hjälpt henne att komma till ro. Jag kan känna sorg för min mammas skull, att hon bar sorgen för sig själv.

Skulle ha fyllt 70 år
För Ulrika har skrivandet inte fungerat som terapi. Det har inte gjort saker och ting lättare. Däremot har hon fått en förståelse för vad som drabbade familjen och sorgen de levde i. Under arbetet med boken har hon också kommit i kontakt med människor hon aldrig skulle ha träffat annars. Det har berikat henne. Hon har också fått en större förståelse för sin mamma. Och så har hon ju lärt känna sin syster.

– Genom skrivandet blev Monica kött och blod. Hon blev levande. Jag är också väldigt tacksam över att jag fick se in i hennes och Magnus enorma kärlek, att det inte bara var en vanlig tonårsflirt som ledde fram till hennes död utan en äkta, varm och stor kärlek. De älskade varandra djupt.

Ulrika känner igen mycket av sig själv i henne.

– Hennes brådmogenhet som gjorde att hon inte riktigt passade in bland sina jämnåriga. Hennes eftertänksamhet och allvarliga grundton. Hennes sätt att iaktta personer och detaljer, hennes sätt att uttrycka sig på och hennes konstnärlighet.

– Jag har genom brev hon skrivit förstått att hon drömde om att gå på Konstfack, vilket jag ju gjorde, och hon började tidigt med silversmide, något även jag gjorde redan som tonåring. Jag har kvar några av hennes fantastiska silverringar. Att skriva om Monica har nog gjort att jag har förstått mig själv lite bättre.

I år skulle Monica ha fyllt 70 år. Hur hade det varit att ha en syster idag? Ulrika skrattar till och funderar en stund.

– Det hade varit fantastiskt roligt att ha henne i livet idag. Jag tror att hon hade varit en superstorasyster.